Hjälp! Jag har helt tappat bort min cykelglädje… Som alla relationer så går relationen till cyklingen upp och ner. Man har toppar och man har dalar. Den här säsongen har dalarna varit så mycket djupare och vidare än vad de någonsin varit. Topparna är korta och halvdana, medan dalarna är vidsträckta. Ibland glimmar det till, men inte alls så ofta som det brukar göra. Jag tycker inte ens det är roligt att sticka ut på ett rullpass och njuta av omgivningarna och ta en fika. Det känns inte alls bra. Jag vet inte om det är tävlandet och pressen (från mig själv) att prestera, som gör att det inte är så kul. För jag har inte direkt tränat mer än vad jag gjorde exempelvis förra säsongen, så jag borde inte vara ”utbränd” på cykling. Men kanske har jag tränat annorlunda. Och jag känner mig hela tiden som att jag går på halvfart och är sådär lagom försäsongsotränad. Sen inser jag att det är två veckor kvar till Vättern och fyra till SM. Inte läge att vara otränad. Eller tycka att det vore skönt om säsongen var över så jag med gott samvete kunde göra nåt annat än att cykla. Typ ligga på soffan, pilla mig i naveln och käka praliner. Eller gymma. Eller springa. Eller vad som helst annat än att cykla. På söndag är det tävling. Förhoppningsvis har jag en bra dag så de knappa 10 milen känns åtminstone uthärdliga.

Bilder från tisdagsträningen med Lindecyklisterna.