Igår var det våffeldagen. Det firade vi med pulsaccelerationer, våfflor med sylt, grädde och glass – finfina grejjer! Lite mosiga ben och hög puls, men det var rätt kul ändå. Inga känningar i knäet heller. Rätt svårt att hålla cykeln kvar på vägen när jag körde hemåt dock – det blåste på rätt ordentligt.

Idag skulle jag köra tröskelpass. 8 minutersintervaller med 2 minuters vila emellan. Tyvärr tyckte ju kung Bore att han inte riktigt var klar för den här säsongen, så det var ju inte direkt racerväder ute. Dessutom hade jag en del andra åtaganden som gjorde att jag inte hade någon möjlighet att cykla innan det blev mörkt. Alltså var jag hänvisad till trainern. Jag som hade svurit på att försäsongens sista trainerpass skulle vara gjort. Men det var bara att bita ihop och köra. Vilket visade sig vara lättare sagt än gjort. Och det var inte ens lätt sagt. Jag vet att många tror att jag är nån sorts superwoman med ett pannben av stål. Fel fel fel. Det blev bara pannkaka av alltihop. Jag körde två intervaller. De gick ändå rätt bra. Pulsen drog iväg en del, men benen kändes riktigt bra. Men huvudet hade jag under armen eller nåt. Efter två intervaller och 2 minuter in i intervall nr 3 klev jag helt sonika av cykeln. Dålig uppladdning och ingen motivation kan knäcka även det hårdaste pannbenet.

Nu ska jag äta lite igen. Imorgon bitti är det maxstyrka på gymmet som gäller!