Etiketter

, , , , , ,

Jaha nu är äntligen(?) vintern här med buller och bång… För min del hade den gärna kunnat vänta till i morgon åtminstone. Fem timmar distanspass är inte att leka med i 10 minusgrader när kroppen inte är van vid kylan. Nu var jag i och för sig välklädd, så kylan blev aldrig nåt riktigt problem, men det är ju ingen hemlighet att jag är typ världens fegaste cyklist på allt annat underlag än asfalt. Rundan vi hade planerat var ca 10 mil och gick på mycket skogsvägar, vilket jag ändå tycker känns säkrast när det är halt och snöigt underlag. Jag vill liksom inte glida in under en bil om jag kör ikull. Vilket jag aldrig gör eftersom jag kör så fegt. Men idag dröjde det inte ens 10 minuter innan jag gjorde min första vurpa på flera år. Och den första vurpan någonsin som inte var en ren spd-vurpa. Framhjulet försvann helt enkelt och plötsligt låg jag där i snön. Det visade sig att det var ju inte ett dugg farligt och gjorde ju inte någe ont. Förutom lite i låret där jag lyckades köra in styränden. 

Efter en halvtimme gav jag upp och ville åka hem. I den hastigheten jag höll så skulle vår 10-milarunda ta oss hela dagen och lite till. Vissa vägar var inte roliga att cykla på. Det blev ju inte ens cykling. All min energi gick åt till att hålla cykeln upprätt, det slängde och for åt alla håll hela tiden. Jag var mentalt helt slut redan då. Gnällde en stund, men Per övertalade mig om att vi åtminstone skulle köra ett par timmar utomhus. Så vi körde ner på en skogsväg igen och sen blev det faktiskt riktigt kul. Inte hela tiden, men i stort sett så! Totalt var vi ute i 2:40 och för mig var det ett riktigt nyttigt pass, både balansmässigt och mentalt. Och inga fler vurpor blev det. Tog en snabbfika i Nora innan vi cyklade sista biten hemåt. 

Väl hemma fortsatte den mentala träningen. För jag hade ju bara kört knappt hälften av den schemalagda tiden… Upp på trainern och på’t igen. Vid det här laget var jag rätt nöjd att jag hade övertalats att inte åka hem efter 30 minuter och köra 4½ timme på trainern! Fördelen med distanspass är att det faktiskt går att koncentrera sig på TV:n samtidigt. Det är nätt och jämnt, men det går. Så vi kollade på Carrie (remaken) och lite Vinterstudion och så vips (nej, men efter en låååååång låååååång tid) så hade jag cyklat mina 5 timmar. Klapp på axeln och allt det där. Firade med lite mat hos mamma och pappa och en långpromenad med vovven hem därifrån. Nu är det soffläge en stund innan det är dags att krypa i säng.

Mmm varmt kaffe!! (Jag borde ju naturligtvis ha tagit en massa fina vinterbilder, men jag hade ju som sagt fullt upp att hålla cykeln upprätt. Fotografering var liksom aldrig aktuellt...)

Mmm varmt kaffe!! (Jag borde ju naturligtvis ha tagit en massa fina vinterbilder, men jag hade ju som sagt fullt upp att hålla cykeln upprätt. Fotografering var liksom aldrig aktuellt…)