Etiketter

, ,

Eftersom jag tog en oplanerad vilodag i onsdags, när jag egentligen skulle ha kört SC2 på trainern, så blev det SC2 både igår och idag. 5×3+3 och jag hade ångest innan eftersom det var sjukt jobbigt förra veckan när jag körde 4×3+3 och nu skulle jag alltså köra en 3-minutare till. Hur som helst. Igår fick jag slita mig igenom intervallerna. Jag mådde illa och fick halsbränna redan efter intervall nummer två. Efter intervall nummer fyra hängde jag över kräkhinken. Dock utan att kräkas. Men jag genomförde även intervall nummer fem och efteråt var jag så sjuuukt nöjd med mig själv som faktiskt genomförde hela passet trots att det tog emot nåt så alldeles herrejössesmycket! Skön känsla att jag inte gav upp!

Idag när det var dags för en kopia av gårdagens pass hade jag om möjligt ännu mer ångest. Benen skulle ju inte direkt vara piggare och hur skulle huvudet orka ännu en dag med så tuffa intervaller? Det visade sig att det gick som en dans. Typ. Så pass bra att jag började fundera över om något var fel med cykeln. Det var ju fortfarande fruktansvärt jobbigt, men pulsen drog inte alls iväg på samma sätt, jag mådde inte illa, fick ingen halsbränna och jag blev inte liggandes på golvet efteråt. Skumt. Imorgon är det fem timmar distans i 12 minusgrader och snö som gäller. Vet inte om jag ska skratta eller gråta. Men solen ska visst skina, så jag väljer att skratta tills vidare!

Min vän hinken

Min vän hinken

Såhär nöjd var jag efter gårdagens pass!

Såhär nöjd var jag efter gårdagens pass!