Etiketter

, , , , , , , ,

Nu är tävlingspremiären äntligen gjord! Bättre sent än aldrig. Ett av mina mål i år var ju att börja tävla. Och när det tillslut hände (de två sista landsvägsloppen för säsongen), så blev det i elitklass istället för veteranklass. Jag vet inte om det var bra eller dåligt. Men nu är det gjort och jag vet vad jag har att vänta mig inför nästa säsong. Då blir det elitlicens och full satsning!

Men tävlingspremiären alltså…  Vi åkte till Ramnäs i fredags och installerade oss med husbilen i anslutning till den ca 1,3 km korta banan som jag alltså skulle köra 15 varv på på söndagen. Efter att ha intagit den traditionella fredagstacosen så hoppade vi på cyklarna och stack ut för att känna av banan. Vi tog några varv och den kändes kul. Lagom jobbig och svängig och kul.

På morgonen var jag oväntat lugn. Och förkyld. Men jag ville ändå starta och känna på hur det kändes att köra en riktig tävling. Och antagligen var det förkylningen som gjorde mig lugn. För första gången i år kände jag inte att jag satte nån press på mig själv. Jag var där för att lära, kanske inte ens köra hela tävlingen.

Jag värmde upp, signerade startlistan, pratade lite med Sara och Mirella som var de enda jag kände igen. Fortfarande fruktansvärt onervös. Vi ställde upp oss på startlinjen tillsammans med damjuniorerna och P15-16, och rullade iväg bakom bilen. Jag hade tänkt se till att hålla mig långt framme för att inte bli avhängd i början, och långt ut till vänster för att slippa bli trängd i kurvorna. Ganska omgående insåg att jag helt plötsligt låg längst bak och längst in till höger. I den tightaste kurvan kändes det som om jag vände runt min egen axel. Men jag höll mig på hjulen och hängde på så gott jag kunde. Det höll i dryga varvet, sen gick en grupp iväg, de flesta svarade och jag hade inte ett skit att ge. Benen och lungorna var inte med mig överhuvudtaget. Jag fick se alla glida iväg från mig. Jag kämpade vidare och hade en tjej ett antal meter framför mig som jag gjorde halvhjärtade försök att komma ikapp. Men trots att även hon såg ut att ha det tungt, så hade jag inte en chans att komma ikapp henne heller. Lungorna brände och jag hade blodsmak i munnen, så efter dryga 12 minuter så insåg jag att det här skulle ju aldrig hålla hela vägen, utan jag rullade åt sidan och tillbringade resten av loppet som hejjarklack. Det visade sig att det hade varit åtminstone två krascher i klungan, så endast två av de startande i damelit fullföljde loppet. Rätt bra taktik att inte ligga med i klungan alltså, första kraschen var redan efter 10 minuter så jag körde inte kortast åtminstone…

Sammanfattning av första tävlingen: Startat, blivit avhängd, brutit. Så – det värsta avklarat, nu var det bara att ladda om inför nästa dag och Anundsloppet. Men det ska jag försöka skriva om imorgon!

Signering av startlista

Signering av startlista

Snart dags för start

Snart dags för start

Hela startfältet

Hela startfältet

Snart snart snart...

Snart snart snart…

Här kommer klungan!

Här kommer klungan!

Här har jag fortfarande kontakt med klungan

Här har jag fortfarande kontakt med klungan

Men nu börjar det kännas lite ensamt...

Men nu börjar det kännas lite ensamt…

Japp, klungan!

Japp, klungan!

Och så jag...

Hallå, vänta på mig!!