Vad konstigt det känns att sticka iväg på tävling och inte ha varken cyklar eller cykelkläder med sig. Det känns nästan lite taskigt mot cyklarna att lämna dem ensamma hemma när vi sticker iväg med husbilen…

Men imorgon är det Tough Viking som gäller. Ingen cykel alltså. Bara jag och min kropp mot en massa mer eller mindre läskiga hinder. Vi var och hämtade nummerlapparna idag och sen rekade vi banan lite. Inte hela banan, barnen var inte så sugna på att gå alltför långt, men rätt många hinder ligger tätt intill varandra, så vi såg en del. Vissa kändes svårare eller mer skrämmande än vad jag tänkt mig, andra verkade inte supersvåra. Jag är ju långt ifrån rätt tränad för en sån här tävling, men nu börjar jag nog tycka att det ska bli lite kul ändå. Känns bra, för senast häromdagen hade jag dödsångest och funderade på att såga av mig en fot för att slippa delta. Jag är fortfarande lite orolig för att göra illa mig så jag inte kan köra cykeltävlingar nästa helg, men så kan man ju inte tänka. Jag tänker positivt. Sådetså! Några styrkor har jag ju faktiskt:

• Jag har bra kondis (känns som en bra grund)
• Jag är liten (bra när man ska krypa igenom/under diverse saker)
• Jag är lätt (bra när man ska klättra/gå armgång)
• Jag har starka ben (aldrig fel att ha, de lär surna vad det lider i vilket fall)
• Jag har en hemsk inbyggd tävlingsdjävul (som gör att jag lämnar hjärnan i startområdet, på gott och ont)

Sen finns det ju några svagheter också. Tyvärr:

• Jag är liten (inte bra när man ska upp/över höga hinder)
• Jag är feg (inte bra överhuvudtaget)
• Jag har för tillfället en väldigt svag överkropp (inte bra när man ska hänga och klänga)
• Jag har typ aldrig kört hinderbana förut (nåt jag borde tänkt på tidigare?)

Hursomhelst, imorgon kl 11.30 startar jag, Marit och Linda i det här årets största (och mest IQ-befriade) utmaning…