Etiketter

,

Igår gjorde jag comeback på gymmet i stan. Det var 1½ år sen jag var där sist. De har hunnit flytta varenda vägg och maskin runt runt ett antal gånger, så jag var totalt lost. Dessutom var jag där på kvällen, vid åttatiden och det var en del folk där. Jag vill gärna ha gymmet mer eller mindre för mig själv. Annars förstörs liksom mitt flow när jag ska samsas om maskinerna med folk jag inte känner. Är det folk jag känner så tycker jag bara att det är lite småtrevligt att tjata lite, men annars kan det kvitta. Då slutar det med att jag stoppar i musiken i öronen och håller mig till favvohörnan med hantlar. Så nu återgår jag till att träna på morgonen, när bara vi knäppisar är vakna och i farten.

Idag stod det 60 minuter löpning på schemat. Första 2 km var jag lite stel i fotlederna, men i övrigt kändes det bra. Sen släppte stelheten och det kändes bara bra i typ 1 km. Sen började linssoppan vi käkade till kvällsmat att göra sig påmind. Jag fick magkramperna from hell. Så jag sprang en bit, sen fick jag vika mig dubbel en stund innan jag kunde springa vidare. Detta upprepades ett otal gånger under de 60 minuterna jag var ute. Ett tag funderade jag på hur jag överhuvudtaget skulle ta mig hem. Men man får väl se det som ett slags intervaller – jag sprang en bit för att sedan stanna, för att sedan springa en bit igen.

Nu börjar det bli dags att ta fram pannlampan och reflexvästen när man ska ut på galej i skogen på kvällarna. När jag lämnade skogen bakom mig ikväll var klockan strax efter 21 och då såg jag knappt var jag satte fötterna mot slutet. Jaha, då var det slut på de ljusa sommarkvällarna. Nu får man se fram emot höstrusket istället.

Det börjar skymma i skogen

Det börjar skymma i skogen

En halvhjärtad (onykter?) tumme upp

En halvhjärtad (onykter?) tumme upp

Tur man inte är mörkrädd...

Tur man inte är mörkrädd…