Etiketter

,

Igår kväll sprang vi Blodomloppet i Örebro. Jag och Marit körde 10 km och Linda och Mia tog 5 km. Som vanligt funderade jag innan varför jag överhuvudtaget hade anmält mig. Förutom för picknicken efteråt då. Mat är alltid välkommet. Sist jag sprang en mil var… eeh… typ… vet inte. Men jag sprang väl ca 9 km i början av juni tror jag. Så jag kände mig redo.

Hade laddat Spotifylistan med massa ”guilty pleasures” som gör att jag trots allt studsar lite lättare framåt, och framförallt med ett leende på läpparna. Alltså, Sean Banan gör nånting med mig, jag blir så himla glad av honom! Annars brukar jag skylla på barnen, men att han har förärats med flera låtar på min löparspellista kan jag inte skylla på nåt annat än dålig(?) musiksmak.

Hursomhelst så hade jag bestämt mig för att ta det luuuuugnt och i mitt eget tempo och sikta på att springa på under 60 minuter. Det vet jag att jag fixar och att jag kan göra det på ett behagligt sätt. För att inte stressa mig själv och pressa på för hårt (tyckte jag hade tagit ut mig tillräckligt på partempot dagen innan), så hade jag inte ens någon egen tidtagning. Det fick bli vad det blev.

Starten var galen (som vanligt). Marit och jag hamnade mycket längre bak än vad vi brukar göra och det var mer eller mindre stopp i början. När det lättade lite och Marit ökade tempot så tog jag det lugnt. Fortfarande rätt trångt och många verkade ha bråttom, så jag lät dem springa förbi och lufsade på i min egen lilla musikbubbla. Ganska snart hamnade jag bakom en kille. Han höll PERFEKT tempo, samma steglängd och takt som mig, sådär alldeles lagom fort eller långsamt, han hade en skön och stabil stil och såg förövrigt ut exakt som min exman bakifrån. Så honom tog jag rygg på. Efter ca 4 km började han nog få en känsla av att han hade mig där bakom, för han började kasta ett öga över axeln då och då. Efter 5 km kände jag mig lagom uppvärmd (lite seg i starten?) och bestämde mig för att öka en smula. Hanna kom upptassande bredvid mig och jag pratade lite med henne, innan jag återigen fattade det mogna beslutet att släppa i väg henne och fortsätta i mitt eget tempo. Lite saknade jag den trygga ryggen jag hade vilat ögonen på de första 5 km, men måste man ju jobba själv också, inte bara åka snålskjuts.

Efter kanske 7 km såg jag en cyklist, blev genast avundsjuk och funderade över varför inte jag cyklade istället för att hålla på med sånt här tokeri! Men kilometrarna rullade på i samma behagliga tempo. Inte ens när jag passerade 9 km-skylten ökade jag. Det var inte förrän på upploppet jag skruvade upp farten lite och sen spurtade jag på sista raksträckan eftersom jag insåg att jag hade massa krut kvar i benen. Skön känsla! Officiell tid 53:33. Nöjd tjej och sånt där. Ca minuten långsammare än förra året och då hade jag en betydligt jobbigare resa och siktade dessutom på 50 minuter. Bättre disponering av krafterna i år, även om löpträningen har varit under all kritik. Träningsvärken kommer åtminstone som ett brev på posten.

Linda W, Marit och Mia efter målgång

Linda W, Marit och Mia efter målgång