Etiketter

, , , , ,

Igår testade vi delar av Tourens tempobana på kvällen. Åt det hållet som de körde den så var det riktigt nice! Den var nyasfalterad, ganska platt och man hade vinden i ryggen. Men vi var ju tvungna att ta oss åt andra hållet också. Fortfarande lika platt och nyasfalterad. Men med kraftig motvind/kantvind.

Till saken hör att jag har ätit på tok för lite sen vi åkte hemifrån i söndags kväll. Eftersom dagarna har tillbringats ute på banan, utan nån affär i närheten, så har lunchen dragits in. Och alla mellanmål. Vi har alltså ätit frukost och en sen kvällsmat vid 20.30. Däremellan har vi i stort sett inte ätit någonting alls. Definitivt inget ätande var tredje timme. Det här skulle mycket väl kunna innebära katastrof. Mitt humör brukar sjunka i takt med blodsockret. Nu har det gått väldigt bra trots detta. Antagligen en hel del pga värmen, samt att vi inte har rört oss så mycket, mer än väldigt lugn cykling och promenader. När vi däremot tokcyklade i motvind tappade jag nappen totalt. Själva cyklingen gick väldigt bra, benen kändes ovanligt starka. Men jag blir folkilsken. Droppen var när två äldre gubbar av okänd nationalitet tog rygg på oss under en längre sträcka. Vi körde på rätt ordentligt och det hördes på dem att de hade det tufft där bakom. Ändå skulle de bita sig kvar där. Allt för att slippa vinden. Jag drog ner tempot för att få dem att köra om, men det verkade de mest tacksamma över och låg kvar bakom. I vanliga fall är det väl mest kul när folk tycker att man är tillräckligt stark och snabb för att det ska vara värt att bara ligga bakom och löka. Men igår var fel dag att ligga på min rulle. Det slutade med att jag stannade och lät dem åka vidare.

Tyvärr var humöret redan fruktansvärt dåligt. Huvudet sa hela tiden ”du kommer inte orka hem om du fortsätter köra såhär”, medan benen pinnade på som om inget hänt. Typisk blodsockerblues. Den här säsongen har jag inte varit med om det så många gånger, jag äter mer och bättre nu när jag tränar hårdare. Men förra säsongen var den ett vanligt förekommande inslag när jag cyklade längre och hårdare pass. Det går hur bra som helst om jag får cykla först och slipper se nån framför mig. Då infinner sig ett slags lugn när jag får cykla i min ”ensamhet”. Jag försöker att säga så lite som möjligt till Per, eftersom inget som kommer ur min mun i det läget är särskilt trevligt. Och jag vet att jag inte menar allt. En del menar jag, men det kan definitivt sägas på trevligare sätt. När det här inträffar är det bäst att ta sig hem snabbast möjligt och se till att få i mig mat, för sen är humöret back on top igen. Hädan efter ska jag se till äta ordentligt…

Vill ni läsa om gårdagens riktiga tempoetapp, så har jag skrivit om den här.

Mellan cyklisterna kan man titta på smaklösa öldrickande fransmän...

Mellan cyklisterna kan man titta på smaklösa öldrickande fransmän…