Etiketter

, , , , ,

Ja vi kan ju lätt konstatera att det inte alltid blir som man tänkt sig… Blandade känslor inför min tid på 8 timmar och 50 minuter är bara förnamnet. Men vi tar det från början.

I fredags kväll samlades i stort sett hela SubXX för pastabuffé och försnack. Stämningen var upprymd och förväntansfull och i vissa fall rätt nervös. Vi gick igenom upplägget igen, det delades ut namnlappar och tidsplaner. Sen gick jag hem för att få en skön natts sömn innan det var dags att samlas vid starten kl 9.30 på lördagen.

2013-06-14 19.11.46 2013-06-14 19.12.00

Eftersom Per startade redan 5:26 på morgonen, så irrade jag omkring ensam i husbilen från typ 7 på morgonen. Jag hade förberett allting redan kvällen innan, så jag hade lite för mycket tid över kan man säga. Peppade igång med musik på hög nivå och stämningen var på topp. Strax efter halv 9 rullade jag iväg till starten. Kunde ju lika gärna hänga där, som att hänga här alldeles ensam. Tjejerna droppade in en efter en. Stämningen växlade mellan uppsluppen och sammanbiten och det småfixades med cyklarna. Den stora frågan bland många var som vanligt: ”Vad ska du ha på dig?” Tur att man är varmblodig av sig och sällan behöver fundera så mycket över klädfrågan.

2013-06-15 09.23.44 2013-06-15 09.24.03 2013-06-15 09.24.12 2013-06-15 09.24.22 2013-06-15 09.24.2410:06 rullade den snabbaste, snyggaste och mest väldoftande tjejklungan iväg från starten i Motala. Mot-/kantvinden var tuff, och det gick rätt ryckigt bitvis. Det var många som kämpade för att hålla upp hastigheten när de kom längst fram. VI hade sagt innan start att vi skulle ta det ”lugnt” och inte få panik om hastigheten låg under 36 km/h de första milen eftersom det var så tuff vind. Vi räknade kallt med att köra in det på väg från Jönköping.

Redan efter Gränna (eller var det kanske ännu tidigare?) började vi tappa folk. Jag kände mig pigg, men såg fram emot körningen upp från Jönköping. Efter 7-8 mil nånting kände jag att mitt bakhjul började vobbla. Tittade ner och ser att det är tvärplatt. Jaha, bara att vika ut och se alla mina teammates susa iväg…

Här var jag fortfarande med i klungan! (www.eskillago.wordpress.com)

Här var jag fortfarande med i klungan! (www.eskillago.wordpress.com)

Här var jag fortfarande med i klungan! (www.eskillago.wordpress.com)

Här var jag fortfarande med i klungan! (www.eskillago.wordpress.com)

Förflyttade mig själv och cykeln över vägräcket och stod en stund och fnurlade lite i solen. Skulle jag bryta? Skulle jag cykla vidare? Konstaterade att hur som helst lär jag ju byta punkan och rulla vidare till en depå. Jag är inte särskilt snabb på slangbyte, så jag tog det med ro. Vid en närmare inspektion visade det sig att det var en trasig säkerhetsnål från någons nummerlapp som hade gått rakt igenom däcket och slangen… Vad är oddsen på det?! Det tog säkert 5 minuter, men vad gör väl det när man ändå ska hålla på och cykla hela dagen? Jessica, som hade släppt tidigare kom förbi, stannade en stund och konstaterade att jag skulle komma ikapp henne, så hon körde vidare. Med hjälp av kolsyrepatronen sköt jag bort gängtejpen från ventilförlängaren. Bra där… Fick iallafall i skapligt tryck i däcket och gjorde mig redo för avfärd igen. Då hoppade kedjan av. Prioriterade snabbt framför snyggt och rullade sen iväg, med fingrarna täckta av olja.

Hängde på Ride Of Hopes 8:30-klunga och fick en fin resa till vår langningsdepå i Bankeryd. Där möttes jag av Elna och BrittMarie som servade med vatten, smågodis och peppning. Fiona satt i diket och mådde dåligt. Anna stod med kramp. Men stämnningen var ändå bättre än väntat. Vi bestämde oss för att vänta in Jessica, som inte hade orkat hänga på när jag rullade förbi henne, och sen fincykla i bekvämlighetstempo in i mål. Trots allt var ju vädret kanon, och cykla är ju kul, så jag släppte alla prestationskrav och så cyklade vi iväg igen. Annas kramp släppte tyvärr inte, utan hon blev tvungen att bryta i Fagerhult. Och så var vi bara 3 subbor kvar. Fiona blev blekare och blekare och mådde inte alls bra, så i Hjo kastade även hon in handduken. Då hade Jessica återfått krafterna med besked och vi hängde på en blandklunga som hade efter vägen. Det var bland annat cyklister från Happy MTB och CK Lunedi, och lite annat löst folk. Så då var det bara att gasa på igen. Vi körde på en riktigt bra belgisk kedja hela vägen in i mål. Jag hade en liten mental svacka mellan Askersund och Medevi, men i övrigt kände jag mig stark och pigg hela vägen. Åtminstone såhär i efterhand… Ingen mjölksyra, ingen kramp. Lite trött i ryggen på slutet, men inget oöverkomligt.

Det var inte utan att man blev lite gråtmild när jag och Jessica gick över mållinjen sida vid sida.

Att sen världens bästa Linda hade släpat med sig hela familjen till Motala bara för att agera hejjarklack åt mig och Per – det är kärlek det! Jo, mamma och pappa var ju också där och hejjade, men det är lite mer som en plikt. 😉 Stort tack för alla glada tillrop från er allihop!

.facebook_1674648227Såhär dagen efter är det lite blandade känslor. Jag är jättenöjd över att ha bättrat på mitt PB med 55 minuter, jag är stolt över att jag fortsatte cykla trots punkan, jag är nöjd över att jag fick en trevlig cykeltur där jag kände att jag var med och hjälpte till hela vägen och ändå kände mig stark. Men. Samtidigt känns det ju väldigt tråkigt att jag inte fick chansen att gå i mål med de andra tjejerna, för hade det inte varit för punkan så är jag helt övertygad om att min tid i mål också hade varit 8:17. Å andra sidan betyder ju det bara att jag måste åka igen nästa år. Och då på under 8 timmar…