Etiketter
Ingen tid att fira framgångarna från Tjejvättern, det var bara att försöka ladda om så gott det gick, för att köra Halvvättern på söndagen. Ännu lite varmare och mindre vind (före start alltså), än på lördagen. Uppstigning 05:00, mer död än levande. Försöka få i sig frukost, preppa benen med liniment, fixa cyklar, springa på toa. Ja, det vanliga. Samling vid starten kl. 07:40. Vi var 8 st SubXX:or och Per.
Grundtanken när jag anmälde mig till Halvvättern även i år, var att vi skulle köra för banrekordet även där (tre-och-fyrtio-nånting). Vi skulle då vara en mycket större klunga och även få med oss många elitcyklister, och målet var att minst en SubXX:a skulle gå i mål på rekordtid. Nu var ju utgångsläget lite annat. Men grundtanken var ändå att vi skulle köra på hårt och den som kände sig stark var fri att gå med vilken snabbklunga man ville, om det råkade komma förbi någon.
Ut i motvinden och upp med farten. Det kändes riktigt bra ett tag. Men sen kroknade tjejerna en efter en. Jag slog rekord i att tappa-klungan-tidigt-under-Halvvättern. Tidigare har jag hängt i i åtminstone 5-8 mil. I år började benen (huvudet?) säga ifrån redan efter 2,5 mil. Inte fanns det någon tid för vila heller, eftersom det bara var Louise och Lena som fortfarande var med, förutom Per och en lite för stark kille som hette Magnus (som vi hade plockat upp lite tidigare). Jag sa åt dem att åka, jag fick kämpa lite för hårt för att hålla rulle så jag skulle ändå inte ha hängt med hela vägen. Milla hade släppt strax innan mig, så vi växeldrog lite i vinden. Helt plötsligt kommer det ett gäng grabbar och kör förbi. I svansen hängde det några ”subbor”, så då fick vi lite draghjälp fram till Omberg. 🙂
Uppför Omberg gick det finfint. Jag körde ikapp Lena, som hade släppt de andra tre i uppförsbacken. Nu började det tunna ur på cyklister, så jag förberedde mig på en ensam resa. Men redan när hade kört en liten bit efter Omberg så stod MAIF:s mellanklunga och samlade ihop sig. De drog iväg precis när jag skulle passera, så jag hängde på dem istället. Å ena sidan kändes det som att det gick lite för sakta, men å andra sidan så skulle jag troligtvis inte kunnat köra om och ifrån dem själv iallafall. Och kollar man på pulskurvan så hade jag en riktigt fin resa i de ca 5 milen som jag körde tillsammans med dem.
I Rök (efter ca 10 mil) stannade de i depån. Jag kände mig utvilad och pigg så jag tackade för trevligt sällskap och körde vidare själv. (Som ni ser på pulskurvan… ) Det gick bra rätt länge och jag lyckades hålla farten på en rätt bra nivå. Nånstans ute på slätterna kom jag ifatt en Motalacyklist som hade släppt från deras snabbklunga och vi hjälptes åt ett tag. Just då kändes det som att det var mest han som hjälpte mig, men han fick ju vila lite grann emellanåt åtminstone. Sista biten blåste det ren motvind och jag tror vi började krokna ordentligt båda två. Hastigheten sjönk och sjönk och sjönk… Då svischade det helt plötsligt till och förbi kommer tre starka gubbar. Framförallt killen som drog var grym. Skoghalls CK tror jag det stod på tröjan. Från ingenstans kom benen tillbaks. Åh vad härligt det var att få köra fort igen och slippa den där förb-nnade motvinden! Vi körde lagtempo (även om jag inte drog mer än typ 2 minuter) sista 15 km och helt plötsligt fanns massa krut i benen att trycka på efter kurvor och i små uppförsknäppor. Lovely! Sluttid på 4:12 och snabbaste SubXX:an in i mål. Lena var bara en minut bakom mig, hade jag vetat det så hade det ju varit roligare att köra tillsammans.
När jag kom i mål frågade mamma var jag hade gjort av Per. Då hade han och Louise inte kommit i mål än… Jag såg massor av hemskheter framför mig innan jag insåg att någon av dem måste ha fått nåt mekaniskt problem och gått in i en depå. För hade de kraschat så skulle vi ju ha sett dem efter vägen. Satte mig i målområdet och väntade. Tillslut kom han. Lagom nöjd efter att ha kört fel i Rök. Flaggvakterna hade inte på nåt sätt visat att de skulle svänga, så de hade kört rakt istället. Så hans runda blev 2 mil extra. Antiklimax… Tur i oturen att de inte hade ett nytt banrekord på G. Det hade varit riktigt surt. Nu blev det 4:47. Det positiva är att jag nu är snabbast i familjen. Åtminstone om man tittar på Halvvättern. Och det är väl senast körda lopp som gäller? 😉
Sandra,
Vi har en del vi måste prata om.
För det första så hade jag blivit omåkt av en Subba tidigare. Försvann hon på vägen, eller?
För det andra var jag inte trött i motvinden. Jag hade empati. Med dig och hela Skänninge.
Innan vi går vidare till de tyngre frågorna så kan jag kommentera korsningen i Rök. Jag kan mycket väl varit den första som åkte fel där. Fast mig ropade dom tillbaka. Den var riktigt dåligt skyltad.
Sist men inte minst. Jag kallade dig Fröken 212 på bloggen. Du rättade mig på startnr men inte fröken. Väldigt få fröknar har barn och husbil. Är du helt ärlig här?
Jag tycker du hade bra fart när du drog, men visst du slår inte han som du skrev om. Han var för skön med sin fart och glädje.
GillaGilla
Jo Anders, såhär var det. Subban som körde om dig tidigare lurade även med min man ut på villovägar i Rök. Påstår han alltså. Hursomhelst så tyckte de tydligen att 15 mil inte var tillräckligt långt, utan bättrade på sträckan med ett par mil.
Nej, jag misstänkte att du inte var trött, utan helt enkelt var en gentleman och höll igen lite för min skull.
Ska jag vara helt ärlig så tyckte jag fröken lät trevligt. Tant låter så gammalt på nåt sätt. Men man ska inte ljuga. Jag ber om ursäkt. Rätt ska vara rätt!
GillaGilla
Riktigt bra jobbat! Snacka om formkoll till VR nu i helgen! Blir så taggad av att få köra i klunga med dej 🙂 snabbt ska det gå!
GillaGilla
Tack Ingrid! Jag ser verkligen fram emot att köra VR tillsammans med er allihop. Vi kommer vara grymmaste klungan ever! 😀
GillaGilla
Ping: Cykelåret 2013 | ALMSAN