Man kan ju tycka att tre stycken är ungefär vad en flicka klarar av att hantera samtidigt. Men ibland vill man ju testa nåt nytt, eller hur? Idag kände jag mig lite äventyrlig och passade på att köra ett pass tillsammans med Lindecyklisternas 30+ klunga. Än så länge är jag inte medlem där, men det får det bli ändring på snart. Är jag med i tre cykelklubbar, så kan jag väl vara med i fyra?

Sju stycken var vi iallafall i vår grupp. Sällskapet lämnade inget övrigt att önska. Sex stora starka grabbar, med breda ryggar och på stora cyklar. Perfekt för lilla mig att gömma mig bakom när vindarna motarbetade oss.

På utvägen körde vi belgisk kedja. Det var riktigt jämn och fin körning, trots att det var kraftiga vindar som skakade om cyklarna rejält. Full fokus var det som gällde. Konstigt nog hade jag inga problem med vinden, jag kände mig pigg. Ända tills jag inte kände mig pigg längre. Efter knappa 4 mil vände vi hemåt igen och började köra lagtempo istället. Då hade man ju trott att vi skulle ha medvind hela vägen hem. Lååååång näsa. Och där tappade jag nappen. Hade sett fram emot lite finåkning på vägen hem, och så blåser det sida mot helt plötsligt. Var inte med riktigt efter vändningen och tappade hjul direkt. Upptäckte till min förvåning att benen inte alls var med längre. Fick bita i det sura äpplet och hojta ”dämpa”. Klämde i mig en gel för sent och tuggade styrlinda en stund innan jag kom tillbaks igen. Fick smita undan en förning, men sen återvände krafterna så sakta. Valde dock att inte ta så långa förningar, hade inget mer att fylla på med och jag ville gärna ta mig hem.

Totalt blev turen nästan 8 mil, med drygt 36km/h i snitt. Tänk vad fort det hade gått om det hade varit vindstilla… Men det kommer det väl aldrig någonsin mer bli, så så kan man väl inte ens räkna.

Dagens utmärkta sällskap