Etiketter

, , ,

Igår kväll hoppade jag upp på trainern igen. Inte så peppad efter två svårsövda barn. Ok relativt svårsövda, dvs de kom inte och sa: Mamma får jag lägga mig nu?… Hade bestämt mig för att köra en Sufferfest-film, nämligen The Downward Spiral. Innan jag började trampa hade jag lite ”ångest”. De senaste gångerna jag har försökt mig på att köra nåt tuffare pass på trainern, eller nån Sufferfest-film, så har jag brutit efter typ halva passet. Men jag försökte att släppa lite på pressen, strunta i watt-talen och bara köra precis så hårt jag orkade för dagen.

The Downward Spiral är upplagd som så, att efter en kortare uppvärmning och igångspinning av benen så är det 8st VO2max-intervaller som gäller. All in i 2:00, 1:45, 1:30, 1:15, 1:00, 0:45, 0:30, 0:15 – med lika lång vila som själva intervallen. Sen trampar man på lätt motstånd i 5 minuter innan man upprepar samma procedur igen, men med 4x15s på slutet istället för bara 1x15s – allt för att krama ur det sista ur både ben och lungor. Sjukt jobbigt är det, men riktigt kul! Den typen av intervaller passar mig så mycket bättre just nu – ge allt i max 2 minuter, då krävs mindre huvud och mer ben, det är bara att mata på för fullt.

Det kändes skönt att kliva av efteråt och känna att självförtroendet åtminstone hade fått en liten putt i rätt riktning – det har varit långt ner i skosulorna alldeles för länge nu…

winner