Ikväll är det dags för Blodomloppet. Jag och mina lagkamrater ska springa 10km. Vilket i sig inte är något större problem. Förutom det uppenbara, att det är förj*vla tråkigt att springa… Men det tror jag mest grundar sig i att jag har väldigt svårt att göra saker bara för att det är kul, trevligt, hälsosamt etc. Jag måste tävla. Mot mig själv, mot klockan, mot random annan deltagare i MOTIONSLOPPET. Samma sak jämt, spelar ingen roll vad det gäller eller om jag överhuvudtaget är bra på det jag ska göra… Jag vet att jag ikväll skulle kunna springa  milen på 60 minuter och tycka att det kändes rätt skönt och helt ok. Det är också en tid som jag, för 1-2 år sedan skulle vara nöjd med. Men inte nu. Nu vet jag att jag borde kunna göra milen, på platt asfalt, med massa medmotionärer och publik, på 50 minuter. Det kommer att bli tufft, obekvämt och jag kommer fundera ett par gånger på om jag inte skulle skjuta mig istället, men det borde gå. Alltså stressar jag upp mig över ett tidsmål i ett motionslopp som inte ens är en del av typ Klassikern eller nåt sånt, och som inte ens är i en gren där jag är särskilt bra. Men prestationsångesten kommer ändå, tävlingsdjävulen sätter sig på axeln och jag är skräckslagen över att misslyckas. Precis som att det skulle vara hela världen… På sätt och vis är det bra, jag förbättrar mig hela tiden, för det är sällan jag inte klarar målen jag sätter upp (så länge de är realistiska). Men det tar även bort mycket av glädjen i själva utövandet, vilket är väldigt synd! Det är definitivt ett personlighetsdrag jag måste jobba på – inte försöka vara så duktig hela tiden, man måste inte vara bäst på allt. Det gäller förövrigt i allt jag gör, även när det gäller jobb eller andra hobbies, som inte ens är mätbara. Skärpning!!