Etiketter
Blodomloppet igår. Så hur gick det då igår? Det var inte särskilt skönt, inte särskilt roligt och jag klarade inte målet på 50 min, men jag är ändå nöjd med insatsen. PB på milen. Officiell tid blev 52:22 på 10km, men enligt min gps sprang jag 10:45. Vi gjorde vårt bästa för att leva upp till lagnamnet åtminstone 🙂
En sak är säker och det är att jag inte hade kunnat springa snabbare! Benen var starka men pulsen tokhög hela vägen, så att trycka på lite mer var aldrig nåt alternativ. Men i samma stund som jag stannade i målfållan var det som att jag inte hade sprungit alls. Så återhämtar mig gör jag ju som tur är 🙂
Jag och Marit (Långben) startade tillsammans och bestämde att vi skulle försöka hålla ihop, som en liten extra pepp att inte dra ner på tempot när vi började bli trötta. Jag bestämde att vi skulle sikta på 5:00/km. Marit knorrade nåt om att hon inte var i form för det. Jag lyssnade inte så mycket på det eftersom jag misstänkte en coverup… Starten gick och vi skuttade iväg. Jag kände ganska snart att det skulle bli tufft att hålla femminuterstempo. Den känslan vill man inte ha 2km in i loppet Marit såg som vanligt helt oberörd ut och jag försökte låta bli att bli psykad av hennes pigghet. Jag kämpade på med en kilometer i taget. Efter ca 7km kom Erik ikapp mig och började småprata. Trevligt tyckte jag, nåt annat att tänka på! Mindre trevligt när han drog vidare och jag hade bränt min sista reserv på att prata… Jag drog ner lite på tempot, men höll Marit inom synhåll. Hon var stark som vanligt och kom i mål på 51 nånting. Mycket bra jobbat! Mest imponerade dock Linda som brukar springa i ett lite mer moderat tempo och dessutom har haft knäproblem. Hon kom in på 1:01 och vi är sååå stolta över henne 🙂
På tal om stolt, så deltog mina små älsklingar i Lilla Blodomloppet (800m). Ida drog iväg som en avlöning och spurtade snabbt i mål. Saga var bland de yngsta. När man är 3 år så är 800m ganska långt! Men hon kämpade på med gott mod och sprang större delen av sträckan. Ibland fick vi gå en bit, men jag peppade igång henne och så sprang vi igen 🙂 Och var lyckliga de var över sina medaljer!! Mamma var så stolt