Vansbro Triathlon 2019

Etiketter

, , , , , , ,

 

Så var det äntligen(?) dags att se om kroppen ville vara med och leka och om jag, trots bristen på växlingsträning, ändå kunde göra saker och ting rätt och i rätt ordning, under press. För att inte tala om, om jag skulle överleva simningen!

Vi kom fram till Vansbro vid 01.30. Jag sov större delen av vägen från Stockholm. Den stund jag var vaken åt jag. Så att jag bara fick 4,5 timmes sömn i sängen var inget jag kände av, jag kände mig utsövd och redo.

Jag hade packat allt som skulle användas under dagen i min lilla plastlåda, så jag inte behövde rota runt i husbilen bland sovande barn och allmänt kaos. Efter att jag ätit frukost, hämtat deltagarkuvertet och preppat cykeln med startnummer så gick jag och checkade in cykeln och ställde i ordning min plats. Jag hade ju förmånen att ha startnummer 1 och här var det verkligen en förmån! Stort växlingsområde på gräs med både in- och utfart med cykeln på samma ställe – ca 2 meter från min plats. Jag behövde alltså aldrig springa med min cykel – det var RIKTIGT lyxigt!! För även om det var lika  långt för alla att springa från uppgången av simmet till utgången med cykel, så kunde jag koncentrera mig på att lyfta på fötterna istället för på att leda cykeln.

Solen sken och det var riktigt varmt, speciellt när våtdräkten hade kommit på – då längtade jag inte efter nåt annat än att starten skulle gå så jag fick häva mig i vattnet.

Dags att värma upp (?!) och ställa sig i startfållan utifrån vilken tid man trodde sig simma på. Ställde mig i 35-40-ledet och när starten gick blev det kaos som väntat. Fick kämpa lite för att få plats och hade fullt upp med att hitta rytmen när vi redan hade simmat 200 m och det var dags att runda första bojen. Jag höll på att missa den helt! Sen var det nedströms i 800 m och där fick jag lite mer utrymme. Simmade lite mer i utkanten av allt folk och det gick bra tills jag fick en herre med navigationsproblem på min ena sida. Vi var ungefär jämnsnabba, men jag lyckades få mig ett par smällar och vid ett tillfälle hade jag honom uppe på ryggen. Simmade ifrån honom vid vändningen och sen fick jag simma ifred ett tag igen när vi var på väg uppströms och de avslutande 900 m. Blev lite trångt igen på slutet, men simningen i sig kändes rätt bra åtminstone bitvis och jag fick en officiell tid på 36:33 vilket innebar 10:e dam upp. Asnöjd med tanke på att simningen är min stämsta del i triathlon. Trodde jag iallafall fram tills idag…

Sen gjorde jag en riktigt bra växling – trots att jag inte gjort en enda växlingsträning på hela säsongen. Så bra att jag var snabbast av alla damerna i T1 (40,9 sekunder). Kul att ha en 1:a någonstans i resultatlistan iallafall 😉 Det innebar att jag plockade 2 placeringar och gick ut på cykel som 8:e dam.

 

Så skönt att komma ut på cykeln! Trygghet. Hitta flowet. Vi hade medvind ut fram till vändningen på varv 1. Jag kände igen den lätta känslan från förra helgen när vi testade banan. Men jag vet också att jag blev rätt slut i benen efter bara ett varv då, och nu skulle jag köra 2. Så jag tog det lite försiktigt, höll koll på effekten och tänkte att om det fortsätter kännas såhär lätt så är det bättre jag ökar på andra varvet. Blev omkörd av 2 tjejer, varav en var Sara som sen vann. Den andra tjejen körde jag om igen lite senare. I övrigt fick jag (som väntat) köra om några tjejer som var snabbare i simningen. Blev omkörd av en hel del killar, men det såg jag bara som ett tecken på att simningen hade gått bra.

Efter vändpunkten vid 22 km blev det som väntat lite tuffare, med en hel del kantvind där det var öppna fält. Men det kändes fortsatt bra och kontrollerat. Benen var pigga, jag fick i mig vätska och energi enligt plan och milen rullade på. Vid vändningen stod familjen och hejjade, filmade och gav lite nya krafter. Jag hade all energi jag behövde med mig från start, så langningen körde jag bara rakt igenom. Sen var det ju bara ett varv kvar. Ut på varv 2 och jag märkte att jag trots allt tappade lite effekt mot varv 1, så jag kunde nog inte kört så mycket snabbare idag även om det kändes hyffsat lätt och kontrollerat hela vägen. Känslan var att hade jag varit tvungen att cykla 18 mil istället för 9, så hade det gått bra det också. Kom in i växlingsområdet igen efter en cykeltid på  2:41 (drygt 33 km/h i snitt), som 4:e dam. Finns en hel del mer att ge på cykeln. Det har varit mycket fokus på löpning och simning under våren, så jag har inte cyklat alls så mycket som jag brukar. Sen behöver nog sittställningen på cykeln justeras lite mer, så jag får ut mer kraft i tempoposition. Learning by doing!

Växlingen till löpning tog lite längre tid, men då tog jag på mig strumpor och packade på mig energi. Bibehöll dock fortfarande min 4:e plats.

 

Japp, sen skulle det springas. Ut från växlingsområdet på gräs och sen vidare några meter i lösgrus, innan gruset blev lite fastare under fötterna.

Kände mig som bambi på hal is. Eller snarare bambi som sprang i knädjup snö och inte kom nånstans. Per peppade på sitt eget kärleksfulla sätt och ropade att jag skulle öka för barnen orkade inte vänta längre… En snabb titt på klockan visade att jag sprang i 5:15-tempo och konstaterade att det var för snabbt. Slog över till att bara visa puls första kilometerna, för att försöka komma in i ett vettigt löpflow. Och det gjorde jag faktiskt, även om jag inte trodde det i början. Det kändes bra och jag började hålla koll på hur många damer jag mötte i vändningarna. Fick det till 3 före mig. Var fullt medveten om att min löpfart inte räcker till att ta mig upp på pallen. Så mentalt ställde jag in mig på att försöka hålla så många bakom mig så länge som möjligt och att inte tappa mer än att jag skulle få en topp 10-placering. Höll mig springande hela tiden, men promenerade mig igenom alla vätskedepåer och passade på att dricka och hälla över mig vatten. Det var riktigt varmt, men jag gillar ju värme, så det störde mig aldrig.

Tjejen som låg närmast bakom mig såg jag ju också i alla vändningar. Hon såg pigg och glad ut och hon närmade sig lite för varje gång vi möttes. Vid ca 12 km fick jag ruskig håll precis vid bröstbenet på höger sida och det påverkade andningen en del. Fick byta lite fokus ett tag och släppa av lite på farten men ändå se till att hålla mig springande. Lugnade mig lite med energiintaget, men ville inte sluta dricka vatten ändå pga värmen. Strax därefter var det vändning igen och då såg jag att nu var hon ikapp och jag skulle inte kunna hålla undan i 8-9 km till. Jag hejjade på henne lite när hon sprang förbi och vi bytte ett par ord innan jag lät henne rulla iväg och återtog fokus på min egen löpning.

fb_img_15618264541927766229394473078067.jpg

Några km senare släppte hållet i magen och löpningen började kännas bättre igen. I med mer energi och se till att få upp tempot igen. In mot bortre vändpunkten där jag skulle få mitt andra armband och sen var det bara några km kvar. Började motivera mig med att ”Även om du tappar all fart nu, så kommer du vara i mål inom 20 minuter. Så bit ihop och kör nu!”

Känslan när man får ta höger och springa in på upploppet! Och familjen står och hejjar ❤ Nästan så jag tänkte gråta en skvätt. Så härligt när man är sådär riktigt trött och riktigt nöjd (både med insatsen, men kanske framför allt över att vara klar) och så står alla man älskar där och ropar på en. Då är det svårt att inte bli lite fuktig i ögonen 😉 Löpningen tog 1:57, vilket gav ett snittempo på 5:35/km och det var väl ungefär vad jag hade förväntat mig (hoppats) kunna hålla.

En 5:e plats av alla damer är jag supernöjd med! Men som vanligt så triggar det mig ju bara till att bli ännu bättre när pallen faktiskt finns inom räckhåll…

Idag var det 30 startande damer i tävlingsklass och närmare 80 damer totalt som körde medeldistans. Jag kom dessutom 2:a i min age-group, men det var mindre imponerande eftersom det bara var jag och hon som vann som var med där 😉 Av alla som körde medeldistans (damer och herrar, tävling och motion), så kom jag på en hedrande 99:e plats av över 300 startande). Helt klart godkänt för att vara min andra tävling och den första på medeldistans!

Resultat Vansbro

Idag ska jag vila och sen är det på’t igen med träning. Nästa tävling blir om drygt en månad, då blir det olympisk distans i Morakniv Triathlon. Den kör jag mest för att det verkar vara en trevlig tävling och för att jag ska få träna på växlingar och själva tävlandet. Då kommer jag dessutom köra i motionsklass, eftersom de bara har tävlingsklass på sprinten och sprint känns alldeles för kort. Olympisk blir iallafall lite längre (1500m + 40 km + 10 km)

Och sen är det bara 2 veckor kvar till tävlingen med stort T!

fb_img_15618264602115641881281469491252.jpg

Genrep med ”Gold achievement”

Etiketter

, , , ,

Igår kväll simmade jag i Ramsjön med Lotta och Bibben. En helt magisk sommarkvällssimning 😍 Tyvärr hade jag typ helt slut på batteri i Garmin och inte tog vi några bilder heller, så det var tur att det var ett sånt pass som var värt även om det inte finns bevis för att det faktiskt genomfördes 😉 Men vi simmade runt ön, så ca 1,8-1,9 km blev det iallafall.

Idag var vi desto fler som simmade, med coach Åsa. Solen sken med sin frånvaro (vilket åtminstone gjorde det lättare att navigera). Garmin var laddad och det visade sig att jag kanske inte kommer vara sist upp ur vattnet på lördag (vad Per än säger 😂). Simmade även idag runt ön, plus lite bonus och fick ihop drygt 2,2 km. I ett hårt med kontrollerat tempo som innebär att jag skulle kunna komma upp ur vattnet efter bara 35(!) minuter. 1:52/100m var enligt Todays Plan den bästa snitthastigheten jag hade hållt över tid de senaste 12 månaderna – dvs så länge som jag simmat 👏. Och då stannade jag ändå en gång och putsade glasögonen. Den känslan tar jag med mig till Vansbro!

Nej jag var aldrig uppe på land…

Foto: Åsa. Och Susanne verkar ha roligt i bakgrunden 😂

Midsommar (läs: träningsläger) i Vansbro

Etiketter

, , , , , , ,

Hoppas ni haft en fin midsommar – vi har haft det toppen! (om än lite blåsigt…)

Eftersom vi kommer upp till Vansbro sent på natten till lördag nästa vecka, så kände jag a.k.a. kontrollfreaket att jag ville upp och reka banorna lite den här veckan istället. Vi har inte så mycket traditioner för oss på midsommar, så då kan vi lika gärna ta husbilen och åka nånstans. Förra året blev det Båstad och cykel-SM. I år blev det alltså Vansbro.

Så skönt med en hel helg utan några tider att passa och bara en massa träning att göra! Inledde fredagsmorgonen (efter frukost) med att checka av simsträckningen och simma delar av den. Det ska erkännas att det tog emot. Jag vet inte varför, men det är nåt med att hoppa i ”okänt vatten”. Egentligen är det ju inte helt okänt, jag har ju simmat där 3 ggr förut, men då har det varit rätt många andra i vattnet samtidigt. Nu var det bara jag. Per gick på bryggan och var beredd på att springa och hämta nån om jag skulle drunkna 😉 16.4 grader sa displayen, men vattnet kändes betydligt varmare. Eller så ljög Åsa om tempen i Ramsjön i tisdags… Hur som helst så gick vi en bit nedåt innan jag hoppade i och simmade tillbaks till där vi hade husbilen. Närmare bestämt 11 minuter tog det. Tyvärr hade jag inte väntat på att gps:en skulle förflytta sig till Vansbro, så nån sträcka fick jag inte. Halva poängen var ju att se ungefär vilket tempo jag hade i vattnet, så det var bara att hoppa i igen. Totalt tror jag att jag simmade strax under 1000 m. På lördag är det 1900 m som ska avverkas och det rimliga målet är att göra det på ca 40 min.

 

Efter simningen var det bara att hoppa i tridräkten och upp på cykeln för att kolla av den bana som vi ska köra två varv av på lördag. Platt med några slakmotor, men finemang att få med sig farten på tempohojjen. Om det inte är alltför mycket vind och alltför trångt på väg ut och in i Vansbro (eller om jag bara helt enkelt är klen i benen) så borde jag kunna klara de 9 milen på 2.30. Nu körde vi lite längre än vändpunkten och fick ihop nästan 5 mil. Men sen ska det alltså göras 2 ggr…

screenshot_20190622-161526_connect4363869429604483255.jpg

Platt som en pannkaka (typ)

20190621_1303032191365067244189573.jpg

När vi kom tillbaka fyllde vi på med midsommarlunch och förberedde midsommartårtan.

 

När maten hade sjunkit undan (trodde jag), skulle jag springa ett varv på löpbanan – dvs 10,5 km. Tänkte att jag skulle köra 3 km uppvärmning – 4 km 5:00-tempo och 3 km nedvarvning. Det gick inte alls. Jag inledde med håll efter 2 minuter och i ett tempo som var alldeles för hårt för att vara uppvärmning – över tävlingstempo, som jag hoppas ska vara typ 5:30-ish. Det landade nog snarare runt 5-5:10. Dessutom var det inte så lätt att memorera kartan och hitta rätt väg. Eller det kanske det var, men min inre kompass var som vanligt ute och snurrade… Efter 4 km var jag tillbaka vid husbilen och sjuuuukt törstig och hade hemsk håll. Drack lite vatten, muttrade lite över att det var väldigt mycket grus och typ ingen asfalt (som jag hade hoppats). Sen tog jag en lite lugnare tur åt andra hållet av banan. Där var det tack och lov mer asfalt. Passade också på att reka utfarten på cykelbanan (över hängbron och ut). Fick inte ihop mer än 7 km löpning innan jag bestämde mig för att kroppen (eller var det huvudet) hade fått nog av träning för idag. Varvade ner med lite yinyoga i solen iallafall.

20190621_1744013974156585378321655.jpg

Sen åt vi tårta tills vi mådde illa…

Idag lördag har vi nöjt oss med att ”bara” cykla. Det blev ett distanspass t.o.r. Leksand, med fikastopp på Siljans Konditori. Om vi säger såhär: jag är glad att de har lagt triathlonbanan där de har gjort och inte där vi åkte idag! Långa och bitvis branta uppförsbackar gör sig inte jättebra ihop med en ”tung” tempohoj…

screenshot_20190622-161503_connect820462144465345219.jpg

På vägen dit kände jag mig som den Powerwoman jag var klädd som.

Medvinden gjorde sitt till 😉 Vägen hem vill jag helst glömma… Närmare 13 mil skrapade vi ihop iallafall. Sista 3-4 milen fick Per ta vinden eftersom jag hade noll styrfart och noll power i benen. Höll på att garva ihjäl mig åt mig själv för att jag hade så klena ben.

Men! Man ska ju alltid ta med sig nåt positivt har jag hört. Och det positiva är att tempocykeln känns toppen – funkade fint att sitta i tempoposition i stort sett hela vägen, trots att jag tidigare inte kört mer än 5 mil i sträck på den. Dischjulet känns också kanon – inga problem med vindarna. När jag kom upp i över 50 km/h nedför och det kom vindbyar, då började det kännas lite vobbligt och ostadigt, men i övrigt kände jag ingenting trots mycket vind idag.

Nu ägnar vi resten av kvällen åt pizza och Homeland!

 

Tungt idag

Etiketter

, , ,

Tänk att samma kropp som för en halv vecka sedan cyklade 30 mil på 9.39 och för 2,5 vecka sedan sprang 42 km på 3.56 idag hade kämpigt med dryga 3 km transportlöpning 😂 Visserligen fick jag putta på Saga lite i uppförsbackarna i början och så var det ju rätt varmt. Lägg därtill att jag inte är mycket för kvällsträning. Ja förutom det faktum att jag faktiskt cyklade 30 mil i lördags. Men det är ändå rätt skönt att få slita hund ibland, då känns det så mycket lättare när det går lätt 😉 #positivethinking

Vätternrundan 2019

Etiketter

, , ,

Årets tur runt den alldeles för stora sjön kändes som en av de längre. Och suget efter att köra fler gånger är mer eller mindre obefintligt nu. Men jag kommer köra 2 till för att få 10-års medaljen. Och en av de gångerna ska vara under 8 timmar. Men det kanske dröjer några år innan jag har lust igen. Förra året hade jag inget som helst sug att köra och det hade jag väl egentligen inte i år heller. Men så hade ju Vélo Performance Racing Team sina startplatser och ett gäng i klubben var ruskigt sugna på en sub10-grupp. Jag tyckte det kändes som en lagom ansträngning, att det var kul att hjälpa till för att de skulle klara sitt mål och bestämde mig för att Vätternrundan skulle få fungera som ett bra träningspass inför Kalmar. Därför stod jag alltså på startlinjen i år, tillsammans med 9 andra med målet att köra 30 mil på under 10 timmar.

Vädret visade sig ju som bekant från sin bästa sida och luften var ljummen redan när vi rullade ut ur startfållan kl 06.20 på lördagsmorgonen. Kroppen var pigg, benen starka och nervositeten obefintligt. Det här skulle bli en promenad i parken.

Efter 5 mil började jag må jättekonstigt. Illamående och nästan yr. Tänkte att det kändes som att jag var helt tom på både vätska och energi, förutom att benen kändes urstarka, så det kunde ju inte vara det som var problemet. Vid 7 mil tog jag gel nummer 2 och den höll på att komma upp igen – jag som aldrig har problem att få i mig gel (eller annat heller för den delen) när jag cyklar. Började redan inför första depåstoppet efter dryga 8 mil fundera på att bryta. Vad var det som var fel? Var jag sjuk? Kände inget som helst behov av att fullfölja bara för att göra det. Var inte beredd att riskera Vansbro-starten om två veckor. Eller mer än så. Var det nåt med hjärtat? Kan man inte bli illamående då? Men som sagt, benen kändes kanon och pulsen var låg. Skulle jag ta bussen från depån? Fast hur kul är det att först vänta på en buss och sen sitta och skumpa på den när en mår illa? Och solen skiner ju. Och benen är bra. Jag provar en bit till. Tvingade i mig en halv bulle i depån och fyllde på den flaskan jag tömt.

Vi trampade vidare och jag började dricka mer. Mådde bättre. Insåg att jag nog startat med för lite vätska i kroppen. Drack och drack. Vatten och Maurten. Mådde bättre en stund, men illamåendet kom i vågor. Det är i stort sett omöjligt att rädda upp en vätskebrist under pågående lopp. Är det sen strålande sol och 25 grader så blir det inte lättare. Men det gick riktigt hyffsat efter depåstoppet. Jag slutade oroa mig, och när jag nu hade klurat ut vad som var fel så var det lättare att hålla det i schack. Jag hade perioder när jag mådde riktigt dåligt och fick tvinga i mig energi. Bestämde mig för att jag skulle köra åtminstone 15 mil, för att iallafall få ett vettigt träningspass. Men återigen – sitta på en buss i 15 mil i strålande sol… Nej, inte så lockande.

Vi skulle stanna vid vattendepån efter Fagerhult och sista milen längtade jag efter att få kissa – yes, nu hade jag iallafall fått i mig mer vätska! Vi bommade depån eftersom den knappt var uppmärkt och jag fick snällt hålla mig ca 4 mil till – till Hjo. Lyckan över att få kissa! Hade dessutom tömt de 3 flaskor jag hade på cykeln, så de fylldes igen och jag bestämde mig för att köra lite till. Ok, jag kör 18 mil så jag åtminstone har kört Ironmandistansen i år. Jag visste att mamma och pappa skulle stå nånstans i närheten av Karlsborg, så jag tänkte att jag kunde ju faktiskt kliva av hos dem och sen lifta med dem till Motala. Men de skulle väl inte till Motala? Skulle de inte bara åka till Askersund och sen hem igen? Jag skulle ju kunna åka med dem till Askersund och sen cykla sista biten utom ”tävlan”. Fast det skulle ju kännas lite löjligt….

Vi stannade i Boviken efter ca 22 mil, för jag behövde fylla flaskorna igen. Jag påpekade dock att om det bara var jag som behövde fylla och det var ont om tid, så behövde inte resten av klungan stanna för min skull. Då skulle jag cykla ensam därifrån. (Eller eventuellt bara sätta mig i gräset och njuta av solen och kanske ta en buss hem, men det sa jag inte…). Men det var fler som hade dåligt med vätska, så hela klungan gick in i depån. Jag mådde skit resten av vägen hem, men benen och resten av kroppen trummade på som om inget hade hänt. Det var en plåga, jag hatar att må illa. Förlåt gänget att jag var en gnällspik i ca 25 mil… Men jag stod inte över några förningar (även om vissa blev väldigt korta) och nångång fick jag till och med lite för mycket feeling när hamnade på omkörning av flera stora klungor. Förlåt för det också 😉

Well well, mission accomplished och vi klarade målet med god marginal – 9 timmar och 39 minuter och 7 av 10 startande var med klungan in i mål. Jag var glad och inte särskilt trött, men den där riktiga känslan av ”yes – vi gjorde det” infann sig aldrig hos mig. Kanske för att jag bara såg det som ett träningspass, eller för att jag inte fick njuta av turen under så långa stunder som jag hade önskat.

(Mamma och pappa åkte förövrigt till Motala, men det var väl tur att jag inte visste det – då hade jag inte fullföljt min 8:e runda runt den alldeles för stora sjön…)

fb_img_15608025715834490072166769130772.jpg

Ser ju rätt glad ut ändå 😉

20190615_1616041520923101050968273.jpg20190615_1616204629048559622163150.jpg

Startklar

Etiketter

, , , ,

På plats i soliga Motala sedan ett antal timmar. Nummerlappen sitter på tröjan, energin är packad och cykeln putsad.

Vi stack ut och cyklade en sväng för att köra ur nästan 2 veckors cykelvila-seghet ur benen och den sista hostan ur bröstet. Check på det! Antingen är jag frisk som en nötkärna imorgon bitti, eller så vaknar jag med ont i halsen. Men hellre det än att köra 30 mil med nåt skit i kroppen som drabbar starten i Vansbro istället. Så håll tummarna för att förkylningen är bortskrämd nu! Benen fungerade förövrigt finfint när den första segheten hade försvunnit 👌

Nyduschade väntar vi nu på att resten av teamet ska komma på plats, så vi kan käka lasagne och gå och sova 😴

Passade på att tanka i mig en flaska Maurten DM320 efter cyklingen också så benen ska vara välfyllda imorgon bitti 💪🚴‍♀️

Nöta nöta nöta

Etiketter

, ,

Nysimmad! Varit på Gustavsvik i ottan och nött teknik med Simma med flyt-Åsa. Efter sjukdomsuppehållet när jag inte var i vattnet på nästan 2 veckor har simningen faktiskt känts riktigt hyffsad. Jag trodde att jag skulle ha tappat en hel del i teknik, men efter att vi kom hem från Mallis har jag varit väldigt noga med Cassandras teknikövningar, och det har tydligen lönat sig (surprise!). Så alla 3 passen den här veckan har känts riktigt bra, plus att jag fått med mig mer fart utan att känna att jag tar i mer (dvs tekniken har varit bättre).

Tror att det var nyttigt med en mental nollställning och vila från simningen. Har nött så mycket simning det senaste året och det är lätt att snöa in och fastna i det en vet att en brukar göra fel och så glömmer jag allt annat och tappar tekniken där istället.

Men nu känns det bra och jag hoppas känslan i Vansbro kommer vara ok också, ska bara träna lite mer öppet vatten de kommande 2 veckorna.

Nysimmad med tillhörande pås-ögon 👌

I natt jag drömde…

Etiketter

, , ,

Det kan vara tävlingsnerverna inför Vansbro Triathlon som börjar spöka. Bara 2 veckor kvar till säsongspremiär. Vilket dessutom bara är min andra riktiga triathlontävling någonsin 🙈

Drömde iallafall att Lotta också skulle köra i Vansbro och när jag kom in för att växla till löp kom hon i mål… (Nog för att hon simmar så sjuuuuukt mycket snabbare än mig, men inte så mycket att hon hinner cykla 9 mil och springa 21 km medan jag cyklar 9 mil 🤣). Men hon kom alltså i mål när jag kom in för växling och insåg att jag hade en halvmara kvar att springa. I SLALOMPJÄXOR! Det har jag ju inte tränat alls på och förbannade mig själv (och litegrann coach Fredrik) för att jag hade missat att träna på nåt så grundläggande.

Som sagt tävlingsnerver…

Foto från Stockholm Marathon, där jag tack och lov slapp slalompjäxorna…

66 dagar kvar 🙉

Jag vill inte på nåt sätt chocka er genom att göra en uppdatering här i bloggen 🤣 Jag kan heller inte lova att jag fortsätter min nedräkning, även om rubriken i sig på nåt sätt ändå förpliktigar till någon form av regelbunden uppföljning 😬 Men vi får se helt enkelt!

66 dagar kvar till årets stora mål alltså. Ironman Kalmar. Stora förväntningar och jag ser fram emot det med skräckblandad förtjusning! 👏

Så hur är det nu led sjukdomsstatusen inför Vätternrundan i helgen? Energinivåer och allmänstatus tillbaka på topp sedan 4 dagar, feberfri en vecka, hostar en del fortfarande men behöver inte hostmedicin längre. Provade att simma lite i måndags kväll, det gick fint och inga bakslag. Simmade ordentligt i morse och blåste ur kroppen lite med tuffa 50:or – kändes asbra! Följt av 5 km lugn jogg för att se hur lungorna kändes – även det på topp och pulsen höll sig låg 👌

1500 m insim och teknikträning, följt av ett antal 50:or i fartzon 4.

Världens trasigaste (men skönaste) skor, som tog mig runt Stockholm Marathon utan ett skav, blåsa eller annat trams ❤

Nu vilar jag till imorgon kväll, då tänkte jag provcykla lite och efter det besluta om det blir start på lördag morgon.

Vi turistar vidare

Etiketter

, , , , ,

Sista dagen i Skottland och vi har fortsatt vår inslagna väg med promenerande in absurdum och en hel del turistande.

Onsdag

Transportmedel: apostlahästarna

Antal promenerade steg: 24209

Antal sömntimmar: 9:29

Besökt: University of Stirling och Stirling Castle

Utöver det har vi ätit gott x2 och jag har shoppat lite presenter till tjejerna (och en present till mig)…

Supergoda scones och Butternutsoppa till lunch och tapasbricka till kvällsmat. Båda måltiderna resulterade i att mat pressades ur mina öron 🙉 #proppmätt

Samma sak hände faktiskt igår kväll också när vi bestämde oss för att vi inte kunde lämna Skottland utan att ha provat Haggis. Lite av en chansning när man är vrålhungrig, men ingen av oss är särskilt kinkiga när det kommer till mat, så det fick bära eller brista. Det bar. Smakade precis som pölsa och så var det en supergod whiskeysås och potatismos till 😋 Så om man inte är så petig så har jag ju faktiskt provat inhemsk whiskey också (närmare än så kommer det inte bli iallafall, för när det kommer till alkohol är jag desto mer kinkig). Men haggisen var ruskigt god iallafall!