Tungt idag

Etiketter

, , ,

Tänk att samma kropp som för en halv vecka sedan cyklade 30 mil på 9.39 och för 2,5 vecka sedan sprang 42 km på 3.56 idag hade kämpigt med dryga 3 km transportlöpning 😂 Visserligen fick jag putta på Saga lite i uppförsbackarna i början och så var det ju rätt varmt. Lägg därtill att jag inte är mycket för kvällsträning. Ja förutom det faktum att jag faktiskt cyklade 30 mil i lördags. Men det är ändå rätt skönt att få slita hund ibland, då känns det så mycket lättare när det går lätt 😉 #positivethinking

Vätternrundan 2019

Etiketter

, , ,

Årets tur runt den alldeles för stora sjön kändes som en av de längre. Och suget efter att köra fler gånger är mer eller mindre obefintligt nu. Men jag kommer köra 2 till för att få 10-års medaljen. Och en av de gångerna ska vara under 8 timmar. Men det kanske dröjer några år innan jag har lust igen. Förra året hade jag inget som helst sug att köra och det hade jag väl egentligen inte i år heller. Men så hade ju Vélo Performance Racing Team sina startplatser och ett gäng i klubben var ruskigt sugna på en sub10-grupp. Jag tyckte det kändes som en lagom ansträngning, att det var kul att hjälpa till för att de skulle klara sitt mål och bestämde mig för att Vätternrundan skulle få fungera som ett bra träningspass inför Kalmar. Därför stod jag alltså på startlinjen i år, tillsammans med 9 andra med målet att köra 30 mil på under 10 timmar.

Vädret visade sig ju som bekant från sin bästa sida och luften var ljummen redan när vi rullade ut ur startfållan kl 06.20 på lördagsmorgonen. Kroppen var pigg, benen starka och nervositeten obefintligt. Det här skulle bli en promenad i parken.

Efter 5 mil började jag må jättekonstigt. Illamående och nästan yr. Tänkte att det kändes som att jag var helt tom på både vätska och energi, förutom att benen kändes urstarka, så det kunde ju inte vara det som var problemet. Vid 7 mil tog jag gel nummer 2 och den höll på att komma upp igen – jag som aldrig har problem att få i mig gel (eller annat heller för den delen) när jag cyklar. Började redan inför första depåstoppet efter dryga 8 mil fundera på att bryta. Vad var det som var fel? Var jag sjuk? Kände inget som helst behov av att fullfölja bara för att göra det. Var inte beredd att riskera Vansbro-starten om två veckor. Eller mer än så. Var det nåt med hjärtat? Kan man inte bli illamående då? Men som sagt, benen kändes kanon och pulsen var låg. Skulle jag ta bussen från depån? Fast hur kul är det att först vänta på en buss och sen sitta och skumpa på den när en mår illa? Och solen skiner ju. Och benen är bra. Jag provar en bit till. Tvingade i mig en halv bulle i depån och fyllde på den flaskan jag tömt.

Vi trampade vidare och jag började dricka mer. Mådde bättre. Insåg att jag nog startat med för lite vätska i kroppen. Drack och drack. Vatten och Maurten. Mådde bättre en stund, men illamåendet kom i vågor. Det är i stort sett omöjligt att rädda upp en vätskebrist under pågående lopp. Är det sen strålande sol och 25 grader så blir det inte lättare. Men det gick riktigt hyffsat efter depåstoppet. Jag slutade oroa mig, och när jag nu hade klurat ut vad som var fel så var det lättare att hålla det i schack. Jag hade perioder när jag mådde riktigt dåligt och fick tvinga i mig energi. Bestämde mig för att jag skulle köra åtminstone 15 mil, för att iallafall få ett vettigt träningspass. Men återigen – sitta på en buss i 15 mil i strålande sol… Nej, inte så lockande.

Vi skulle stanna vid vattendepån efter Fagerhult och sista milen längtade jag efter att få kissa – yes, nu hade jag iallafall fått i mig mer vätska! Vi bommade depån eftersom den knappt var uppmärkt och jag fick snällt hålla mig ca 4 mil till – till Hjo. Lyckan över att få kissa! Hade dessutom tömt de 3 flaskor jag hade på cykeln, så de fylldes igen och jag bestämde mig för att köra lite till. Ok, jag kör 18 mil så jag åtminstone har kört Ironmandistansen i år. Jag visste att mamma och pappa skulle stå nånstans i närheten av Karlsborg, så jag tänkte att jag kunde ju faktiskt kliva av hos dem och sen lifta med dem till Motala. Men de skulle väl inte till Motala? Skulle de inte bara åka till Askersund och sen hem igen? Jag skulle ju kunna åka med dem till Askersund och sen cykla sista biten utom ”tävlan”. Fast det skulle ju kännas lite löjligt….

Vi stannade i Boviken efter ca 22 mil, för jag behövde fylla flaskorna igen. Jag påpekade dock att om det bara var jag som behövde fylla och det var ont om tid, så behövde inte resten av klungan stanna för min skull. Då skulle jag cykla ensam därifrån. (Eller eventuellt bara sätta mig i gräset och njuta av solen och kanske ta en buss hem, men det sa jag inte…). Men det var fler som hade dåligt med vätska, så hela klungan gick in i depån. Jag mådde skit resten av vägen hem, men benen och resten av kroppen trummade på som om inget hade hänt. Det var en plåga, jag hatar att må illa. Förlåt gänget att jag var en gnällspik i ca 25 mil… Men jag stod inte över några förningar (även om vissa blev väldigt korta) och nångång fick jag till och med lite för mycket feeling när hamnade på omkörning av flera stora klungor. Förlåt för det också 😉

Well well, mission accomplished och vi klarade målet med god marginal – 9 timmar och 39 minuter och 7 av 10 startande var med klungan in i mål. Jag var glad och inte särskilt trött, men den där riktiga känslan av ”yes – vi gjorde det” infann sig aldrig hos mig. Kanske för att jag bara såg det som ett träningspass, eller för att jag inte fick njuta av turen under så långa stunder som jag hade önskat.

(Mamma och pappa åkte förövrigt till Motala, men det var väl tur att jag inte visste det – då hade jag inte fullföljt min 8:e runda runt den alldeles för stora sjön…)

fb_img_15608025715834490072166769130772.jpg

Ser ju rätt glad ut ändå 😉

20190615_1616041520923101050968273.jpg20190615_1616204629048559622163150.jpg

Startklar

Etiketter

, , , ,

På plats i soliga Motala sedan ett antal timmar. Nummerlappen sitter på tröjan, energin är packad och cykeln putsad.

Vi stack ut och cyklade en sväng för att köra ur nästan 2 veckors cykelvila-seghet ur benen och den sista hostan ur bröstet. Check på det! Antingen är jag frisk som en nötkärna imorgon bitti, eller så vaknar jag med ont i halsen. Men hellre det än att köra 30 mil med nåt skit i kroppen som drabbar starten i Vansbro istället. Så håll tummarna för att förkylningen är bortskrämd nu! Benen fungerade förövrigt finfint när den första segheten hade försvunnit 👌

Nyduschade väntar vi nu på att resten av teamet ska komma på plats, så vi kan käka lasagne och gå och sova 😴

Passade på att tanka i mig en flaska Maurten DM320 efter cyklingen också så benen ska vara välfyllda imorgon bitti 💪🚴‍♀️

Nöta nöta nöta

Etiketter

, ,

Nysimmad! Varit på Gustavsvik i ottan och nött teknik med Simma med flyt-Åsa. Efter sjukdomsuppehållet när jag inte var i vattnet på nästan 2 veckor har simningen faktiskt känts riktigt hyffsad. Jag trodde att jag skulle ha tappat en hel del i teknik, men efter att vi kom hem från Mallis har jag varit väldigt noga med Cassandras teknikövningar, och det har tydligen lönat sig (surprise!). Så alla 3 passen den här veckan har känts riktigt bra, plus att jag fått med mig mer fart utan att känna att jag tar i mer (dvs tekniken har varit bättre).

Tror att det var nyttigt med en mental nollställning och vila från simningen. Har nött så mycket simning det senaste året och det är lätt att snöa in och fastna i det en vet att en brukar göra fel och så glömmer jag allt annat och tappar tekniken där istället.

Men nu känns det bra och jag hoppas känslan i Vansbro kommer vara ok också, ska bara träna lite mer öppet vatten de kommande 2 veckorna.

Nysimmad med tillhörande pås-ögon 👌

I natt jag drömde…

Etiketter

, , ,

Det kan vara tävlingsnerverna inför Vansbro Triathlon som börjar spöka. Bara 2 veckor kvar till säsongspremiär. Vilket dessutom bara är min andra riktiga triathlontävling någonsin 🙈

Drömde iallafall att Lotta också skulle köra i Vansbro och när jag kom in för att växla till löp kom hon i mål… (Nog för att hon simmar så sjuuuuukt mycket snabbare än mig, men inte så mycket att hon hinner cykla 9 mil och springa 21 km medan jag cyklar 9 mil 🤣). Men hon kom alltså i mål när jag kom in för växling och insåg att jag hade en halvmara kvar att springa. I SLALOMPJÄXOR! Det har jag ju inte tränat alls på och förbannade mig själv (och litegrann coach Fredrik) för att jag hade missat att träna på nåt så grundläggande.

Som sagt tävlingsnerver…

Foto från Stockholm Marathon, där jag tack och lov slapp slalompjäxorna…

66 dagar kvar 🙉

Jag vill inte på nåt sätt chocka er genom att göra en uppdatering här i bloggen 🤣 Jag kan heller inte lova att jag fortsätter min nedräkning, även om rubriken i sig på nåt sätt ändå förpliktigar till någon form av regelbunden uppföljning 😬 Men vi får se helt enkelt!

66 dagar kvar till årets stora mål alltså. Ironman Kalmar. Stora förväntningar och jag ser fram emot det med skräckblandad förtjusning! 👏

Så hur är det nu led sjukdomsstatusen inför Vätternrundan i helgen? Energinivåer och allmänstatus tillbaka på topp sedan 4 dagar, feberfri en vecka, hostar en del fortfarande men behöver inte hostmedicin längre. Provade att simma lite i måndags kväll, det gick fint och inga bakslag. Simmade ordentligt i morse och blåste ur kroppen lite med tuffa 50:or – kändes asbra! Följt av 5 km lugn jogg för att se hur lungorna kändes – även det på topp och pulsen höll sig låg 👌

1500 m insim och teknikträning, följt av ett antal 50:or i fartzon 4.

Världens trasigaste (men skönaste) skor, som tog mig runt Stockholm Marathon utan ett skav, blåsa eller annat trams ❤

Nu vilar jag till imorgon kväll, då tänkte jag provcykla lite och efter det besluta om det blir start på lördag morgon.

Vi turistar vidare

Etiketter

, , , , ,

Sista dagen i Skottland och vi har fortsatt vår inslagna väg med promenerande in absurdum och en hel del turistande.

Onsdag

Transportmedel: apostlahästarna

Antal promenerade steg: 24209

Antal sömntimmar: 9:29

Besökt: University of Stirling och Stirling Castle

Utöver det har vi ätit gott x2 och jag har shoppat lite presenter till tjejerna (och en present till mig)…

Supergoda scones och Butternutsoppa till lunch och tapasbricka till kvällsmat. Båda måltiderna resulterade i att mat pressades ur mina öron 🙉 #proppmätt

Samma sak hände faktiskt igår kväll också när vi bestämde oss för att vi inte kunde lämna Skottland utan att ha provat Haggis. Lite av en chansning när man är vrålhungrig, men ingen av oss är särskilt kinkiga när det kommer till mat, så det fick bära eller brista. Det bar. Smakade precis som pölsa och så var det en supergod whiskeysås och potatismos till 😋 Så om man inte är så petig så har jag ju faktiskt provat inhemsk whiskey också (närmare än så kommer det inte bli iallafall, för när det kommer till alkohol är jag desto mer kinkig). Men haggisen var ruskigt god iallafall!

Skottland – såhär långt

Etiketter

, , ,

Vi har en riktigt härlig semester här i Skottland! Väldigt mycket aktiv återhämtning efter Åstadsloppet. Vi går och går och går. Och det är inte särskilt platt här vill jag meddela… Här kommer en kort sammanfattning av våra första 3 dagar här:

Söndag

Transportmedel: bil, flyg, Tram, tåg och buss

Antal promenerade steg: 24697

Antal sömntimmar: 3:24

Besökt: Nationalmuséet, Edinburgh Castle, gamla stan, Stirling och säkert lite annat som jag redan glömt 😬

Måndag

Transportmedel: en heldag med apostlahästarna

Antal promenerade steg: 28470

Antal sömntimmar: 10:17

Besökt: Wallace Monument och Bridge of Allan

Tisdag

Transportmedel: buss

Antal promenerade steg: 17409 (so far)

Antal sömntimmar: 9:37

Besökt: Callander, The Crags och Bracklin Falls

Åstadsloppet 21 km race report

Etiketter

, , ,

Jösses, nu har det nästan gått en månad igen sen jag skrev här… Sen dess har jag mest varit förkyld, jobbat och tränat mestadels lågintensivt för att komma igång igen efter förkylningen. Det har inte blivit många löppass sen Norasjön Runt och definitivt inget långt eller snabbt, utan mer några myspass på 8-10 km och utan något direkt tempo. Idag har jag dock gjort tävlingspremiär inom löpningen också, i IFK Nora långlöpnings färger! Många motionslopp har jag gjort, men aldrig kört tävlingsklass på löpning.

Efter Norasjön Runt blev jag sugen på att testa hur snabbt jag skulle kunna springa en halvmara som var mer eller mindre helt platt. Runt Norasjön fick jag ihop 233 höjdmeter på 21 km. Alla säger att Åstadsloppet är ett väldigt lättsprunget lopp där man kan kapa 5-10 min på sin tid jämfört med Norasjön Runt. Så innan jag blev sjuk satte jag målet att springa på 1:45. Jag förstod ju själv att det inte skulle funka efter förkylningen, men samtidigt så brukar ju min kropp funka över förväntan om jag bara får på mig en nummerlapp. Så förhoppningen fanns ju ändå där att det kanske skulle kunna gå ändå. Och att det skulle kunna ta längre tid än 1:50 fanns inte på kartan! Men ack vad jag bedrog mig…

Jag resonerade lite innan om att jag kanske gynnas av ett lite backigare lopp, eftersom jag gärna tuggar på uppför, får med mig farten bra utför (tills jag blir för trött) och sen känns de platta och utförspartierna så väldigt lätta. När det är platt hela tiden (73 hm fick jag ihop idag), så måste jag ju driva på för att hålla uppe farten och då kommer huvudet in.

Idag fick jag slita från start. Vaderna var stela, jag kämpade med håll till och från, det var tungandat och kroppen ville liksom aldrig riktigt vara med. Det fanns ljusglimtar, men de varade sällan mer än 500 m åt gången. Bäst gillade jag nog ändå de få uppförsbackar som var, framförallt sista biten upp mot universitetet. Vid ett par tillfällen kändes det som att jag fick upp tempot riktigt bra. Tittade på klockan, som hånande berättade för mig att det hade jag minsann inte alls fått… Tillslut fick jag lägga fokus på att inte tappa för mycket fart och se till att hålla mig under 6-minuterstempo. Det gick bra, även om km 18 gick på 5:59 😉

Troligtvis sitter förkylningen, eller åtminstone efterdyningarna av den, kvar i kroppen. Det var härligt med mycket folk som hejjade, men jag var tvungen att ha musiken högt i öronen för att överhuvudtaget ta mig framåt, så jag hörde inte så mycket av hejjarropen. Men det är ändå peppande att se folk man känner som står och hejjar. Bäst av allt var ju såklart hejjarklacken bestående av mina två älsklingstjejer och mor å far ❤ – det gav extra energi att höra deras rop!

Bilderna talar sitt eget språk – det blev inte direkt roligare och roligare. Jag kunde inte riktigt njuta av upploppet, jag ville bara att det skulle ta slut. Men jag kom i mål och fick världens bästa mottagande i mål av mina stolta tjejer och Saga som om och om igen upprepade att jag skulle vara nöjd och att jag var så himla duktig ❤ Så då kunde jag ju inte annat än att åtminstone försöka vara nöjd, även om det var rätt halvhjärtat… Tiden? Istället för att putsa av 7 minuter från Norasjön Runt fick jag lägga på 6 min – totaltid 1:58.

Så nu är det bara att bryta ihop, vila och se till att vara i bättre slag nästa lördag när det är terräng-DM på hemmaplan. Innan dess ska jag ägna mig åt både mental och kroppslig återhämtning under 4 dagar i Skottland!

Foton av Hanna & Lars-Åke:

img_20181013_105849_9175704564988946395669.jpgfb_img_15394517904934454082206529891151.jpgimg_20181013_193906_0447531958202685974156.jpgreceived_20744082092585401082355710151263303.jpegreceived_6798777957455828676309384834958620.jpeg

Kärlek <3

Idag mår jag bättre. Eller jag mådde bättre redan igår. Bara att jag fick lite mer gjort på jobbet gjorde att jag inte kände mig så värdelös. Sen däckade jag i soffan vid 20-tiden och sov närmare 12 timmar. Vaknade lite halvförkyld, vilket förklarar varför kroppen inte har varit lika pigg på träning som jag själv de senaste dagarna. Inte så konstigt, Ida har var varit hemma med halsont och hosta i två dagar, så det var ju rätt väntat.

Men all kärlek och pepp jag fick från alla när jag gnällde av mig i torsdags! Tack!! Det gjorde ju också att jag mådde mycket bättre. Jag vet att det vänder, jag vet att många känner sig otillräckliga då och då, men det hjälper ändå att höra hur många som bryr sig och som tar sig tid att skriva några peppande ord ❤

Idag har jag och Saga haft tjejmys. Ida har varit på två ”kalas”, varav det senare varar ända till imorgon. Så jag och Saga skulle gå på bio. Nu gick det typ inga barnfilmer efter klockan två på lördag em – helt värdelöst! Så vi åkte till Ikea och hängde runt och käkade köttbullar. Saga nöjd = mamma nöjd. Nu har vi färgat håret och bäddat ner oss i sängen med lördagsgodiset för att kolla på Vaiana på Netflix. Win!

20180915_1946052019221307716456328.jpg