Norasjön Runt 2019

Etiketter

, , , ,

Igår sprang jag Norasjön Runt för andra gången. 21,1 km med 208 höjdmeter. Det är även DM. Förra året var det min första halvmara och jag hade ingen aning om hur fort jag kunde hoppas på att springa. Pacingen blev därefter (för fort i starten och sedan dalande tempo). Sluttiden blev 1:52 och jag var såklart jättenöjd, eftersom jag bara löptränat kontinuerligt i ca 3-4 månader.

I år ville jag ju däremot slå den tiden och det fanns saker som talade både för och emot.
För:
* Jag har löptränat kontinuerligt ytterligare ett år och med ytterligare bättre fokus.
* Jag har sprungit några rena halvmaror, ett maraton och gjort både halv- och helmara som en del av triathlon.
* Kroppen är hel och återhämtad efter IM Kalmar
Emot:
* Jag har inte tränat strukturerat sedan IM Kalmar (4 veckor).
* 2 veckors helvila efter IM pga förkylning.
* Jag har sprungit 3 ggr de senaste 4 veckorna, 2×5 km med lite fart och 1×12 km luuuuugn mysjogg.
* Eftersom loppet ligger under övergångsperioden så ska jag ju inte vara i form för att prestera, utan det är bara att ”gilla läget” och göra vad jag kan med det jag har.

Häromdagen hittade jag en ny funktion i Garmin som heter Pacepro och som ska hjälpa till att beräkna vilket tempo som behöver hållas för att klara en viss tid på tävling, baserat på höjdprofilen, banlängd, hur hårt man vill köra i uppförsbackarna och om man vill ha en positiv eller negativ split. Jag har laborerat lite med siffrorna även innan för att se vilket snittempo totalt jag behöver hålla för att klara att slå förra årets tid. Sen tänkte jag att jag skulle snygga till siffrorna lite och sikta på 1:50. När jag sedan har knappat in i löparkalkylatorn på jogg.se och laborerat lite fram och tillbaka så landade jag i att sätta ett tufft mål på 1:48:00 för att testa vad kroppen klarade och ändå ha marginal till att springa under 1:52 om det skulle gå åt skogen.

Så jag skapade ett pass i klockan, med varje km specad i ett visst tempo, för att få hjälp med pacingen hela vägen. Att inte springa för fort i början, och också att bli medveten om om jag började sacka på slutet. Dock hade jag lovat mig själv att om tempot kändes alldeles för tufft, så skulle jag få backa av lite. Men alltså inte tappa tempo bara för att kroppen började bli lite seg. Jag skulle iallafall ge mig själv en ärlig chans att klara även 1:48.

För att få lite avstämning på totaltiden hade jag skrivit ner de tider jag behövde klara 5, 10, 15 och 20 km, på armen.

Starten gick 14.00, solen sken men det blåste rätt ordentligt. Benen kändes fruktansvärt tunga. Sådär som de känns när en har vilat länge och kroppen mest är svullen, seg och ovillig att kämpa. ”Pip pip, det går för sakta…” Ja, inte helt oväntat i början när det är lite trångt. Första km var tung. En bit in i km två börjar dagens första (och längsta? backe). Jag struntade i klockan, och tuffade på i ett görbart tempo istället för att gå för hårt som förra året. Väl uppe på toppen efter ca 3 km firade jag med en gel. Sen är det en bra bit som rullar på lite lagom utför så kroppen hinner vila upp sig lite innan det börjar gå uppför igen. Hamnade i en skön klunga och vi verkade pacea oss rätt bra, för de flesta hade mål runt 1:47-1:50. Sprang och pratade lite om ditten och datten. Konstaterade att det skulle bli ordentligt motvind så småningom. Några hade sprungit förut, för andra var det första gången. Kilometrarna rullade på och jag konstaterade att det kändes betydligt stabilare än förra året.

Jag låg med i tidsschemat efter 5 km och 10 km. Kroppen kändes bra och de partier jag tyckte var mentalt tuffa förra året kom och passerade utan problem. Skönt! Att mamma och tjejerna helt plötsligt stod och hejjade vid vätskestationen strax före 11 km gav ytterligare energi ❤

Världens bästa hejjarklack ❤ Foto: Mamma

Förra året låg jag ensam på flera av de lite tråkigare partierna, i år hade jag en klunga och det gjorde stor skillnad. Fokuserade på att inte tappa farten och bita mig fast i ryggarna även när tempot gick upp. Att dessutom kunna hjälpa varandra när motvinden var som värst, var riktigt skönt!

15 km satte jag på sekunden jämfört med planen på armen. ”Ok, håll i det här nu så borde du komma under 1:52”. Vid vätskestationen efter dryga 16 km kom första dippen. Nu gick det lite tungt. Inte långt kvar nu. Men ändå två ordentliga uppförsbackar. Tappade min klunga, tog en gel (nr 5 i ordningen) och försökte mala på. Tempot lite för lågt, men ändå stadigt runt 5:15-5:20 trots uppför.

Gött att liksom bara få ”åka med”. Foto: Mamma.

Förra året var jag riktigt stum i benen när jag passerade Borns skola. I år var jag trött, men inte alls på samma sätt. I nedförsbacken efter skolan kunde jag öka tempot igen och få med mig lite fart. Förra året gick det långsamt nedför, benen ville inte alls släppa på. Det gav lite extra boost att jag iallafall kände mig lite starkare och uthålligare än förra året.

Uppför igen. Såg ”min” klunga en bit upp i backen, men vågade inte gå för hårt uppför. Tog sikte på sista vätskedepån och försökte räkna ut hur långt det var kvar vid 18 km. Och vilket tempo jag skulle behöva hålla för att inte bomma målet. Jag är inte supersnabb i huvudräkning annars, men här var det uppenbarligen andra delar än hjärnan som krävde de sista kolhydraterna 😉 Jag nöjde mig med att veta att det var lite drygt 3 km kvar och att det bästa jag kunde göra var att försöka springa så fort jag kunde.

Foto: Monika Forslund
Foto: Monika Forslund

Äntligen uppe! Där stod Monika och Daniel som flaggvakter och hejjade – mer energi! Lyckades plåga upp kroppen i 4:55-tempo sista kilometrarna. Passerade 20 km, tittade på klockan och konstaterade att jag låg 24 sekunder efter tidsschemat på 1:48:00 – helt ok! Passerade Marit som var flaggvakt – ännu mer energi ❤ Fick syn på Johan och ökade lite till för att ta mig om. Ner till kurvan vid Tullis, där stod Sanna och gav mig energi att fortsätta ytterligare en bit. Nu var det gåshud på riktigt – både av att kroppen började bli duktigt tom och av glädje för här insåg jag att jag nog skulle fixa även 1:50. Lite dryg raksträcka upp mot stan, men där visste jag att Hanna stod, så jag fokuserade på henne.

Foto: Hanna

Och hon gav mig orken att passera banken, ner mot hörnet och sen bara upploppet kvar. Inte mycket till spurt, men jag fick upp tempot till 4:30 de sista hundra meterna. Mamma och tjejerna stod och hejjade på målrakan ❤

Nu är det nära på riktigt!
Långa benet före!

I mål på 1:48:37 och såååå nöjd!! Det räckte dessutom till en 1:a plats på veteran-DM i K35-klassen och en 10:e-plats bland samtliga damer.

Jodå, jag var faktiskt inte helt ensam i K35 😉 Foto: Hanna
En guldpeng och ett presentkort!

Stort tack till alla som hejjade efter vägen – det betyder så himla mycket när man springer!! ❤

Om 4 veckor är det dags för en halvmara igen. Revansch på det enda loppet under senaste året som jag verkligen totalmisslyckats på – Åstadsloppet…

Coach eller inte?

Etiketter

, , , , ,

Hur är det egentligen, behöver man en coach eller kan man coacha sig själv? Jag skulle säga att de flesta som tar sin träning lite mer seriöst och har lite högre mål, troligtvis skulle prestera bättre med en coach vid sin sida.

Den här säsongen har jag haft coach Fredrik som hjälpt mig med min träningsplanering och agerat bollplank när det har funnits behov. Det har varit så himla skönt! Detta av framförallt två anledningar:

  1. Jag hade varken tid eller lust att planera min egen träning i år. Jag coachar andra konditions- och styrkeidrottare och är under perioder ganska trött på att se en träningsplanering, än mindre sugen på att skapa en till mig själv. Och att analysera träningspass… don’t get me started! Då är det väldigt bekvämt att vecka för vecka se vilka pass som ska göras, låta coachen bestämma vad som är viktigt just nu, och sen bara planera in vilka dagar respektive pass ska göras för att passa in i mitt eget liv.
  2. Det är svårt att coacha sig själv. Det spelar ingen roll hur mycket kunskap du har, det är väldigt svårt att säga åt sig själv att det är dags att vila eller ta i lite mer. De flesta med höga mål brukar man som coach generellt få bromsa. Många är rädda att vilan ska göra dem svaga och långsamma, när det i de flesta fall är precis tvärtom. Det är alltid lätt att säga åt andra vad de ska göra, men hur ofta lyssnar du på dig själv?  Efter 2014 när min kropp (eller framförallt mitt huvud) sa ifrån och det tog flera år att hitta träningsglädjen igen, har jag blivit så mycket klokare vad det gäller att lyssna på kroppen och framförallt se helheten i livet som en ständig stress- och återhämtningsbalans och inte bara stirra mig blind på träningsbelastningen. Men ibland kan jag känna att jag kanske blivit för försiktig och känner efter lite för mycket eftersom jag för allt i världen inte vill hamna där igen. Den här säsongen har jag kommit ett bra kliv i rätt riktning mot att hitta balansen och veta ungefär hur mycket stress/belastning i övriga livet (dvs allt icke träningsrelaterat) som jag kan hantera och fortfarande fixa alla planerade träningspass under veckan.

fb_img_15657691267943650874307693616604.jpg

Såhär tänker jag

Grunden till all återhämtning är sömnen. Det var där mycket gick snett 2014. Mitt mål är numera att alltid sova minst 8 timmar per natt. Problemet är oftast att komma i säng och inte fastna på sociala medier eller att slötitta på tv. Vissa dagar är det helt omöjligt att få ihop det pga arbete eller andra aktiviteter, då är jag nöjd med att komma så nära 8 timmar som möjligt. Sett över en vecka så är målet att få ihop ett snitt på 7,5-8 timmar/natt. Jag kan absolut fungera fint med färre timmar än så, men jag märker inte när jag helt plötsligt inte gör det längre. Inte förrän det är för sent. Så om jag nu börjar slarva med sömnen, eller den påverkas av saker jag själv inte kan styra över, då drar jag ner på träningsbelastningen. Ibland måste jag ställa klockan tidigare för att hinna träna på morgonen före jobbet. Då är jag extra noga med att komma i säng 8 timmar innan klockan ringer. Är det morgonträning varje dag under veckan och jag märker att sömnen sladdar ner mot 7 h/natt, då försöker jag i första hand flytta träningen till senare, eller så hoppar jag helt enkelt över ett pass och ser till att sova på morgonen. Det viktiga här är att vara trygg i att det är rätt val och inte ha dåligt samvete, eller vakna tidigt ändå och ligga och tänka att ”jag borde nog ändå…”. Nej. Sov!

.facebook_-1271519060

 

Ska jag bara träna ett pass om dagen så försöker jag göra det på morgonen. Jag börjar sällan jobba före kl 9 och ofta inte före 10.30, så det brukar fungera bra att ändå hinna få tillräckligt med sömn. Som egenföretagare (och även tidigare när jag var student), så har man sällan riktigt jobbat färdigt. Det finns alltid liiiite mer att göra. Om jag under perioder med extra hög arbetsbelastning då inte har tränat på morgonen, så ökar risken att jag känner mig stressad över att egentligen inte ha tid att träna på kvällen, men vara tvungen att göra det ändå för att överhuvudtaget få in träningen. Varannan vecka när tjejerna är hemma så är det ännu svårare, för då får man dessutom addera det dåliga samvetet till stressen. Det har hänt att jag påbörjat tuffa pass (gärna på trainern) direkt efter jobbet, bara för att efter första intervallen bli tvungen att avbryta eftersom jag känner mig som en urvriden disktrasa. Benen kan kännas finfina, men huvudet har ingen som helst lust att pressa på utanför komfortzon. Då gäller det att våga avbryta, se till att äta, sova och krama på familjen och sen lära sig av sitt misstag och försöka att inte upprepa det. Återigen: inget dåligt samvete för missat träningspass. Ja visst, händer det igen och igen och igen så kommer formen bli lidande, men det är här ”lära av sina misstag” kommer in. Curla dig själv, ge dig själv de bästa förutsättningarna för att klara dina träningspass utan att det slutar med en utsliten kropp (eller knopp som det var i mitt fall). För om jag missar alltför många träningspass så slänger familjen ändå tillslut ut mig pga odrägligt beteende och klättrande på väggarna. Fast utan ork i kroppen. Resultat: en gråtande hög på sängen.

upset

 

Jaha, så vart vill jag komma med det här långa dravlet då? Jo, jag har bestämt mig för att ge mig på att coacha mig själv nästa säsong. Jag har framför allt den teoretiska kunskapen, den här säsongen har jag även skaffat mig ännu mer praktisk kunskap vad gäller triathlon och hur bra min egen kropp fungerar när jag får träna hårt. När det faktiskt funkar och jag ger mig själv tiden till planering, så är det ju faktiskt jag som känner mig själv bäst. Och som vet hur min vardag och mitt liv ser ut vad gäller familj, jobb och prioriteringar. Sen är det absolut bra att ha ett bollplank när man är som djupast inne i träningen och blir lite blind för om det är dags att bromsa eller gasa, så det kommer jag se till att ha.

planering

När jag nu inte kunnat träna pga förkylning efter Kalmar, så har jag istället lagt träningstiden på att planera och styra upp nästa säsong. Planen är långt ifrån klar, men det går framåt och jag känner att jag gör något konstruktivt för min träning, istället för att bara gnälla över att jag är sjuk och inte kan träna. Jag riktigt längtar till 1 oktober när grundträningsperioden börjar. Jag längtar till gymmet för att köra tunga knäböj. Jag längtar upp på trainern, att köra Zwift under långa svettiga tempointervaller. Börja på noll, ett tomt blad med stora förhoppningar om en riktigt bra säsong 2020. Knäppt, jag vet 😉

Vi får se om några månader om jag fortfarande uppskattar att vara min egen coach, eller om jag får återgå till att ta hjälp med planeringen. Det är ju lätt att vara pepp nu när det är hyffsat lugnt på jobbet och jag lägger ca 4 timmar i veckan på träning, men det kan ju bli värre framåt våren igen. Well, det återstår att se…

cycling-coach-change

Hopp-å-lek

Etiketter

, , , , , , , , , , , ,

I engelsk träningslitteratur brukar man skilja på excercise och training. I Sverige blir det kanske motion/fysisk aktivitet som motsvarar excercise. Men de flesta (?) svenskar använder ju ordet träning för all typ av rörelse med träningskläder på, medan litteraturens training innebär seriös målinriktad träning som följer en periodiserad plan.

Just nu håller jag på med min egen årsplan för nästa säsong. Tanken är att jag ska börja träna fokuserat igen 1/10. Det är ju sjukt långt tills dess!! Nu är det ju inte så att jag inte kommer göra nåt fram tills dess, men jag kommer inte ha någon plan med det hela. Istället för att kalla det motionera (eftersom jag per definition inte ska träna) vill jag hellre kalla det för ”hopp-å-lek”, för det är vad det ska vara. Motionera låter så trist… Så fram till 1/10 är jag öppen för all typ av träningsdejtande, säg vad du vill ha sällskap på för träning så hänger jag på (med vissa begränsningar, typ rullskidor, downhill eller annat med hög skaderisk) 😉 Dags att ta ikapp lite missad tid med kompisar helt enkelt. Shoot!

Igår var första hopp-å-lek-passet efter Kalmar. Lugn cykling med efterföljande promenad vid Katrinelunds Gästgiveri & Sjökrog. Njöt av vädret, omgivningarna och sällskapet. På kvällen åt vi 3-rätters på Sjökrogen och tillbringade natten på Gästgiveriet. Per fick nämligen presentkort på ett ”Sjökrogspaket” när han fyllde 50 i februari, så det var hög tid att utnyttja det nu. Så nu är vi mätta, utvilade och lugna i själen 😍

Som vanligt när vi cyklar på nya ställen blir det en del grusväg 🤣

Old school cykelenergi

En typiskt bra cykelfika, som dessutom fick agera lunch. Nomnomnom!

Hjälmaren visade sig från sin bästa sida

Mannen i mitt liv, han jag inte kan vara utan ❤

Vaknade tyvärr med ont i bröstet. Alltså förkylningsont. Har ju haft ont i halsen några dagar, men det försvann häromdagen. Rethostan jag har dragits med efter Kalmar var dock inte borta, så därför såg jag till att hålla riktigt låg puls på cyklingen igår, men det hjälpte alltså inte. Så jag får hoppa-å-leka på lugnare sett några dagar tills jag blir helt kry.

Post-race-blues?

Etiketter

, , , , ,

Det är inte helt ovanligt att man drabbas av en känsla av nedstämdhet och tomhet efter att man genomfört ett stort mål/”viktigt” lopp. För min del har det mesta av mitt fokus och min träning under drygt ett år endast varit riktat mot att genomföra Ironman Kalmar och göra mig själv rättvisa under loppet.

Så hur känns det nu såhär en vecka efteråt? Inget särskilt faktiskt. Det var kul och när jag tänker tillbaka så finns det ett sånt där löjligt romantiskt rosaskimmer runt minnet av IM Kalmar. Och kollar man på filmen här så är jag med precis i början, filmat från växlingsområdet strax efter 05 på morgonen och jag förmedlar verkligen känslorna jag kände: lugn, glädje och förväntan.

Men även om det har varit en stor del av mitt liv det senaste året, så är det helt ok att det är över. Just nu passar jag på att hinna träffa lite vänner som jag inte hunnit träffa så mycket, slappa och kolla på tv och bara göra ingenting. Det är rätt soft även om jag skulle bli tokig om jag alltid hade det så…

Igår var jag och Per på bio, det händer inte heller så ofta! Once upon a time in Hollywood. Den var… eh… Tarantino-typisk 🤣 Riktigt bra, men också riktigt konstig. I ca 2:10 hände typ ingenting, men den blev ändå aldrig tråkig. Sen hände allt sista halvtimmen och sen var det slut. Som sagt: udda.

Har inte kunnat träna alls senaste veckan. Fick ont i halsen, så jag har hållt mig lugn och låtit kroppen återhämta sig lite extra. Hade det inte varit slut på säsongen hade jag börjat mjuka igång för några dagar sen när halsontet försvann, men nu har jag kostat på mig några extra dagars helvila. Men imorgon ser jag fram emot en cykeltur!

Härnäst står Norasjön Runt på tur om 3 veckor. En halvmara när jag hoppas kunna putsa några minuter på fjolårets tid.

Längtar redan och smider planer inför nästa års triathlonsäsong – då jäklar ska det bli åka av! 👊

Ironman Kalmar 2019

Etiketter

, , , , ,

I juni 2018 bestämde jag mig för att:

  1. Lära mig crawla
  2. Testa triathlon
  3. Göra en Ironman 2021 (när jag fyller 40)

Jag tyckte jag var mogen som satte en 3,5 års-plan eftersom jag normalt inte är så långsiktig av mig…

Sagt och gjort, jag började försöka lära mig crawla i juni, med hjälp av Lotta. Körde Utmaningen (supersprint) hemma i Nora i början av juli och kom 3:a. Fick mersmak och körde sprinten på Sala Silverman i augusti samma år. Återgick till mitt inte fullt så långsiktiga planerande och hängde på låset när anmälan till Ironman Kalmar 2019 öppnade. Varför vänta liksom, livet kan ju komma emellan och göra att jag av någon anledning inte kan köra 2021.

Och nu var det äntligen dags! Träningen har under hela året gått mer eller mindre enligt plan, inga skador och inte många sjukdagar alls. Så nu skulle det avgöras. När jag anmälde mig satte jag ett överdrivet högt mål på 10:30. Ett mål som jag byggde kring att jag skulle orka hålla ca 36 km/h i snitt på cyklingen (en perfekt och vindstilla dag). Det målet hade jag reviderat för länge sedan, men jag hade fortfarande ett drömmål på 11 timmar. Fortfarande ett högt mål, men orkade jag bara hålla ihop (och överprestera lite) på löpningen, så kanske det skulle gå. Ju mer jag hamnade i Ironman-bubblan och hörde allt prat om att njuta av dagen, ”race with a smile” och att man som Ironman-oskuld inte skulle sätta tidsmål eftersom så mycket kan hända och man vet inte hur kroppen reagerar mm mm, så bestämde jag mig för att släppa lite på tidsmålet och fokusera på att ta in dagen och omgivningarna och njuta av publikstödet. Med det inte sagt att jag inte skulle ta i och ge allt, men inte hänga upp det kring en speciell tid. Däremot visste jag att om det skulle ta mer än 12 timmar (utan att något speciellt hände) så skulle jag få svårt att vara nöjd.

20190817_0449195062316338710609394.jpg

04.00 ringde klockan, men då var jag redan vaken sedan några minuter tillbaks. Hade sovit hyffsat och ganska många timmar, så jag kände mig mest förväntansfull. Drack en kopp kaffe och lite yoghurt. Hade tankat energi i flera dagar för att inte behöva trycka i mig alltför stor frukost som sen skulle skvalpa runt i magen hela dagen. Var på toa, tog den obligatoriska Immodium-tabletten, hoppade i tridräkten, kollade igenom packningen en sista gång och rullade sedan iväg till stan på min skeva hyrcykel. Fortfarande ingen direkt nervositet, utan jag såg bara fram emot att komma iväg.

 

 

20190817_0502543954519369832730301.jpg

Växlingsområdet öppnade 05.00 och det var skönt att vara ute i god tid. Jag kontrollerade att det fortfarande var luft i däcken, startade cykeldatorn och kalibrerade effektpedalerna, stoppade all energi där den skulle vara. Hade bestämt mig för att köra det säkra före det osäkra och enbart använda Maurten hela dagen: DM320 + Gel100 + vatten på cykeln och Gel100 och vatten under löpningen. En riktigt festdag med andra ord…

 

 

 

Kollade också att allt stod rätt till i växlingspåsarna. Rätt sak på rätt plats. Jag är inte så vidskeplig av mig, men jag hade ändå några maskotar med mig under dagen:

1. Ett armband som Saga har gjort till mig (Swim ❤ Bike < 3 Run ❤ ) som fick sitta på under hela loppet.

2. Mitt penntroll med rosa hår fick ligga i street wear-påsen och var således med mig fram till start.

3. Under Ironman-simmössan hade jag en Simma med flyt-mössa

4. I T1-påsen hade jag en handvävd handduk av en cyklist, som vi fått av Lena Karlsson och som hon själv designat. Lenas namn har förövrigt nämnts så många gånger under den här veckan och jag blir alldeles tårögd varje gång ❤ Så utöver att lova att ”race with a smile”, så fick hon även vara med mig i växlingen till cykeln.

När jag irrade omkring och funderade om jag glömt nåt eller om allt var som det skulle, så träffade jag Ewa och Håkan, mina enda klubbkamrater den här helgen och vi tog sällskap bort till simstarten. Toabesök igen, på med våtdräkt, simmössor och glasögon och sen ställa sig i rätt startled utifrån beräknad simtid. Jag och Ewa skulle båda ställa oss i 1:20-fållan. Det var skönt att ha någon att småprata med, för att hålla nerverna (som nu faktiskt fladdrade lite i magen) i schack. Vi fick lyssna till nationalsången och ”just i dag är jag stark” innan starten gick 07.00. Då hade jag blivit kissnödig igen, men trots att jag såg att många runtomkring mig kissade där de stod (och låtsades som att det regnade – bokstavligt talat), så kunde jag inte slappna av tillräckligt mycket. Folkmassan började röra sig framåt och några minuter senare var det vår tur att kliva i vattnet.

Simning 3860 m, 1:19:49 (2:04/100 m)

Simningen var egentligen det enda jag var lite stressad över. Inte själva simningen, utan att det var nästan 3000 andra i vattnet samtidigt som mig och alla ville ha kortaste vägen runt banan. Hade nya glasögon och sköljde dem därför inte med vatten innan. Redan innan jag kommit i vattnet hade de börjat imma igen upptill… Tänkte att det går nog bra ändå. Det gjorde det inte. När vi kom ut första biten och det öppnades upp kändes det som att jag var ensam i vattnet. Jag såg inga badmössor framför mig och inga bojar. Ingenting. Fortsatte en bit till och tänkte att imman släpper nog. Nej. Blir sandwichad av två andra och känner mig allmänt instängd eftersom jag inte vet riktigt var jag ska simma någonstans. Tar ett par bröstsimtag, får upp huvudet och upptäcker att imman bara är högst upp på glasögonen, under är det kristallklar sikt. Tänker att jag får väl lyfta huvudet lite extra när jag siktar. Men efter nån minut till inser jag att jag gör mig själv en otjänst om jag inte pausar och ser till att skölja ur glasögonen. Och vilken skillnad! Efter det var simningen i stort sett som en dröm. Målet med simningen var att inte stressa upp mig, utan göra mitt race, fokusera på tekniken och låta det ta den tid det tar. Simma hellre längre än att ge mig in i närstrider. Med tanke på att Garmin säger att jag simmade 3889 m, så verkar jag ändå ha navigerat bra. Till skillnad från många andra som kom från diverse håll och verkade varit ute på egna äventyr… Och jag kunde verkligen njuta av simningen. Vattnet var lugnt, solen sken, det var nästan bara trångt vid rundningsbojarna och jag blev aldrig trött utan bara vevade på i mitt tempo. Kom upp till växling efter 1:19:49.

T1, 4:17

Inte heller under simningen lyckades jag slappna av tillräckligt mycket för att kunna ”släppa på trycket”, men i samma stund som jag klev upp ur vattnet var det som att all vätska bara pressades ut ur kroppen. Jag kunde ju inte gärna kliva ur våtdräkten samtidigt som jag kissade, så det vara bara att vänta. Och vänta. Och vänta. Därefter klev jag ur våtdräkten, på med race belt (med nummerlapp), på med hjälm och skor. I med våtdräkt, simmössor och glasögon i påsen och tillbaks med påsen på kroken. Gåsprang bort till cykeln, en ganska lång sträcka och mina klossar är sjukt hala, så jag tog det säkra före det osäkra och tog det lugnt. Och så upp på cykeln.

Cykling 180,2 km, 5:28:05 (32,95 km/h)

När jag sticker iväg på cykeln ser jag Per och hör mamma skrika. Mamma och pappa skulle inte komma ner, men hade sen ändrat sig och bestämt sig för att överraska ❤
Var hög på livet efter den härliga simningen och inte blev det sämre under cyklingen! Vilken skön dag. Solen sken mestadels. Det blåste en hel del, men det störde mig inte nämnvärt. Valet att köra med dischjul bak och 73 mm profil fram var inget jag ångrade. Fokus under cyklingen var att landa på ca 150 W i snitt under de 18,2 milen. Det tråkiga var att det var så himla mycket cyklister överallt (ok, kanske inte så oväntat, men att det skulle vara så trångt hade jag inte räknat med). Det var inte långa stunder under de nästan 5,5 timmarna som jag kände att jag kunde fokusera på mitt eget. Hela tiden anpassa farten efter framförvarande. Köra om. Bli omkörd. Ovana cyklister som parkerar i kurvorna. Folk som kör om andra som kör om och på så vis blockerar vägen. Men. Jag skulle ju bara njuta och inte stressa upp mig över småsaker. Och som Ewas syster sa före start: bli inte stressad om du inte kan hålla den tänka effekten på cykeln, då har du istället fräschare ben till löpningen. Och det fick bli mitt mantra. Jag hade heller ingen hastighet framme på cykeldatorn eftersom jag visste att det skulle blåsa på ordentligt och att hastigheten i sig skulle vara irrelevant där och då. Så fokus på effekt och att inte gå för hårt i motvinden, men heller inte vila i medvinden. Det märktes att många hade det tufft när det blåste mot/sida, men mina ben kändes kanon. Efter 12 mil på Öland var vi tillbaka i Kalmar och tog ett varv i rondellen där det stod hur mycket folk som helst och hejjade. Snacka om energiboost! Mer energiboost fick jag när vi gick ut på de sista 6 milen. Många hade det tufft där. Det var skönt att vi hade provcyklat den vändan så att jag hade koll på vad som väntade. Milen rullade på snabbt och inte en enda gång under hela cyklingen hade jag någon dipp, snarare hade jag kunnat cykla lite till. Energiplanen följdes till punkt och pricka. 500 ml DM320/h, 1 gel/h, ta en flaska vatten vid langning efter ca 2 h. Pigga ben och piggt huvud! Snitteffekten landade på 139 W (ca 2,5 W/kg) och NP på 145 W. Jag vet att jag kan betydligt mer på cykeln, men i år har fokus legat på att bli en ok simmare. Hade det inte varit så trångt på cykelbanan hade jag kunnat trycka på lite bättre (framförallt i medvinden), men det hade å andra sidan säkert straffat sig på löpningen.

T2, 3:25

Av cykeln och in i T2. Hängde upp cykeln och tog cykelskorna i handen för att slippa springa med dem på mig tillbaks till påsarna. Tog av mig hjälmen, tog den röda påsen, stoppade på mig 5 gel, stoppade hjälmen i påsen, torkade fötterna, på med strumpor och löparskor och sen iväg igen.

Löpning 42,2 km, 4:15:36 (6:04/km)

Jag kände direkt att jag inte hade tagit ut mig fullt på cykeln. Det kändes inte ens i benen när jag började springa att jag hade cyklat 18 mil! Skön känsla, nu var det bara löpningen kvar. Nu behövde jag inte bry mig om någon annan, eller oroa mig för att domaren skulle komma och döma tidsstraff när det var trångt med cyklister. Det var bara jag och mitt huvud. Som vanligt gick det för fort. Men ändå kontrollerat fort. Kollade till pulsen och klockan sa pulszon 2. Ok, då kör vi på så länge det håller. Första varvet kändes långt, rent mentalt. Jag hade gjort upp med mig själv att jag skulle få gå genom alla vätskekontroller, men aldrig däremellan (om det inte gjorde ont någonstans). Vätskekontrollerna kom med ca 2-2,5 km mellanrum och så långt orkar jag ju springa. Det flöt på bra, jag gick bara så länge jag behövde för att få i mig vattnet, sen sprang jag igen. Pratade och hejjade lite på folk jag kände. High-fiveade typ varenda unge som stod med utsträckt hand. Verkligen njöt av att alla hejjade. Och när jag såg och hörde familjen hejja var det helt otroligt ❤ ! Höll koll på varje km-tid på klockan. Det är så lätt när man börjar bli mentalt trött att farten går ner utan att man märker det. Eller så är det ofta för mig iallafall. Det känns bra, det känns som att jag håller samma fart, och ändå säger klockan något helt annat. Fram till km 19 låg tempot mellan 5:07-5:55. Jag försökte hålla lite koll hur fort jag behövde springa för att klara 11 timmar. Men jag hade inte stenkoll på min totaltid, så jag misstänkte att jag behövde springa maran på 4 timmar för att klara det och det kände jag att det skulle inte gå idag. Dessutom är hjärnan inte så bra på att hantera tempoberäkningar efter 9-10 timmars fysisk aktivitet, så jag la ner försöken att tänka. Jag tänkte dock försöka minimera tiden över 11 timmar. Så jag sprang. Jag höll ihop tempot hyfsat första 23 km och när jag kom in i stan efter andra varvet skrek Per att om jag höll ihop det så skulle jag klara 11 timmar. Jag skrek tillbaks att det skulle inte gå. Nej jag vet – negativa tankar är inte bra i det läget, men jag såg ju att tempot redan hade börjat gå ner, så det fanns inte en chans att jag skulle kunna vända det och öka igen. Så det var mer realistiskt än negativt. Men det var rätt tungt då. Men ändå, första mentala dippen efter mer än 9 timmar är ändå rätt bra jobbat!

Första två varven när jag sprang förbi Special Needs, där jag hade min gel, så såg jag inte att det var där det var SN. Vilket innebar att jag bara hade de 5 gelen jag hade med mig från start. De var slut nu. Inte för att jag var sugen på gel, men jag vet också att det är enda chansen att hålla humöret uppe när det är tufft. Kände dock att det var för långt kvar av loppet för att chansa på gel eller annat från depåerna. Så jag körde på med vatten. Tredje varvet lyckades jag dock hitta rätt och kunde tanka på med lite mer energi igen. Efter dryga 31 km hade klockan slut på batteri och sen fick jag springa ”i blindo”. Fram tills dess hade jag ett snittempo på 5:54 min/km. Jag vet inte hur många gånger jag tittade till på den svarta skärmen, det blir som ticks för att jag ska ha nåt att fokusera på. Sen vande jag mig av med det och på sätt och vis var det lite skönt. Jag sprang ju ändå framåt hela tiden. De gånger under sista varvet som jag började fundera på om jag inte skulle promenera istället, så såg jag till att hitta en rygg som sprang SAKTA och lägga mig där bakom bara för att kunna fortsätta springa. Ganska snabbt tröttnade jag och sprang om och sen gick det bra några kilometer igen. Sen var det bara att upprepa proceduren vid nästa dipp. Dock blev promenaderna längre och längre genom depåerna. Där jag under första halvan av loppet bara gick tills jag fått i mig vätskan, så gick jag nu tills jag passerat sista papperskorgen istället. Men jag rörde mig framåt hela tiden.

Någonstans under löpningen fick jag ont på ovansidan av vänsterfoten. Som att någon högg en kniv uppifrån varje gång jag satte ner den. Var lite rädd att jag höll på att dra på mig en stressfraktur i foten, men å andra sidan, vila får jag göra när jag kommer i mål. Dessutom gjorde det ändå ont av att gå, så då var det ju bättre att springa och bli klar snabbare. Jag blev inte på något sätt fartmässigt hindrad av att det gjorde ont, det blev bara som en extra mental svårighet att övertala mig själv om att det gick fint att springa ändå. Och lite ont får man väl räkna med under en Ironman? Jag hade ju varken ont i magen, huvudet eller knäna! Lite friktionsskador på fötterna bara, men det är oftast värst i duschen efteråt…

Sista km var långa som vanligt. Lyxade med cola i de två sista depåerna. Jag hade (som vanligt med mitt guldfiskminne) inte koll på banan, trots 3 varv… Så jag höll koll på km-skyltarna och visste att jag skulle in i stan en sista gång och där var ju stödet enormt! Men jag var osäker på om jag var tvungen att springa till vändpunkten inne i stan, eller om den var efter att man hade passerat målet. Ja jag vet, men jag är sån – vilsen. Lyckan när jag upptäckte att jag inte behövde ta vändningen en gång till utan såg upploppet och målet framför mig. Folkfesten, musiken, hejjaropen och målportalen. Det blir så tydligt hur mycket mentalt det är att tempot går ner, eftersom jag de sista 3 km kunde höja tempot igen. Ökade ytterligare lite på upploppet, high fiveade speakern och gick i mål på 11:11:10. Borde inte ha spurtat fullt på slutet. En sekund långsammare hade ju snyggat till siffran lite, men hade tyvärr inte koll på tiden 😉

I mål väntade mamma ❤ Resten av familjen hejjade från läktaren ❤ Visst var jag trött, men tröttheten var mycket mental. Hade nån sagt åt mig att hoppa upp på cykeln igen så hade jag gladeligen gjort det! Men det var så jäkla skönt att se det där målet och känna att man inte behövde springa längre.

Jag vet inte om jag kommer våga göra en IM igen. Jo, det klart att jag gör. Men allt var så perfekt i lördags. Vädret var perfekt. Simningen var lugn. Cyklingen var som en dröm. Inga punkteringar eller andra mekaniska haverier. Langningen gick bra. Jag höll min energiplan hela vägen. Jag hade inga (fysiska) problem att springa hela vägen. Magen höll. Och tiden blev väldigt bra för en nybakad triathlet.

Nej, jag har inte anmält mig till nästa år. Och kommer inte göra det heller. Kanske att jag kommer göra en Kona-satsning 2021 – det vore väl en bra 40-årspresent?! Men det är så långt kvar att det är svårt att veta hur lockande det är då. Sista triathlontävlingen för i år är avklarad. Känns lite konstigt nu när jag väl kommit igång! Blir några löplopp till som jag vet, annars blir det fokus mot nästa triathlonsäsong – då jäklar! 😉

Men först lite vila. Framför allt av min högerfot som jag har diagnostiserat till inflammation i senorna på ovansidan av foten. Nu är den tejpad och mår helt ok, men jag ska nog inte springa på den på några dagar 😉

Stort stort tack till alla som hejjade. Kända och okända. På plats i Kalmar och på avstånd via Facebook och Instagram. Ni är helt fantastiska! Men mest av allt till min älskade familj som har stått ut med allt tok och egocentriskhet det senaste året. Ok, det är väl inte som att det kommer sluta här (och det vet jag att ni vet), men nu ska jag sluta tjata om Ironman ett tag…

 

9 dagar kvar…

Etiketter

, , , , ,

20190709_1122181356364425995018557.jpg

Ironman Kalmar närmar sig med stormsteg. Det jag har haft som stora mål och träningsfokus i över ett år. Jag känner mig oerhört lugn. För lugn? Jag har gjort jobbet. Kanske inte fullt ut, men så mycket som livet i övrigt har tillåtit. Simningen har gått från noll till att jag faktiskt kan känna mig trygg i att jag inte kommer vara sist upp ur vattnet. Löpningen fick jag formbesked på i Mora – att jag inte bara kan hålla undan, utan även öka ut avståndet bakom mig (åtminstone på kort distans och med det givna motståndet). Cyklingen är det jag är minst nöjd med i år. Jag upplever att jag, trots mycket cykling, har sämre fart i år. Men det hänger ihop med bristen på fartpass, så det är inga konstigheter. Eftersom jag har lagt väldigt mycket tid på löpning och simning, så har cyklingen hamnat lite på efterkälken. Samtidigt är det min starkaste gren och där det krävs mest insats för små förbättringar. Och jag är på inget sätt dåligt cykeltränad, det kände jag också i Mora. Men som vanligt är allting relativt. Dessutom upplever jag att uthålligheten på cykeln är bra, så jag hoppas att jag ska kunna känna mig nöjd efter målgång i Kalmar också.

När jag anmälde mig till IM Kalmar så sa jag kaxigt nog att målet var 10.30 (med perfekta förutsättningar). Men det kräver en högre fart på cykeln än vad jag har i år, även om förutsättningarna skulle vara perfekta. Så målet har sänkts och flera andra mål har satts. Om inget särskilt händer så har jag inga tvivel på att jag kommer klara distanserna inom tidsgränsen och komma i mål som en Finisher, men det är sällan det räcker som mål för mig. Jag vet att det är första gången och att man inte ska ha så höga krav förrän man verkligen vet vad som krävs. Men jag går igång på höga mål. Det gör att jag tränar bättre och pushar mig när det väl är dags för tävling. Med det inte sagt att jag inte har andra mål, lägre mål, delmål och framförallt processmål som jag fokuserar på under tävlingen. Under ett triathlon blir det många mål: tidsmål (drömtid, maxtid, realistisk tid) , processmål (känslan, tekniken, välmåendet mm), placeringsmål osv i varje delmoment och totalt i tävlingen. Många mål kommer jag nå, men inte alla (en del är för tuffa redan på förhand) – för vad skulle jag då ägna mig åt att förbättra under 2020 om jag avslutade 2019 med att vara helt nöjd? 😉

Morakniv Triathlon 2019

Etiketter

, , , , , , , ,

Idag var det dags att testa olympisk distans i Morakniv Triathlon (1500 m simning, 42 km cykling och 10 km löpning). Tanken var att det här skulle bli ett sista hårt pass inför Kalmar, få lite mer tävlingsrutin och våga köra mig trött. Jag är lite feg på längre distanser, vet inte riktigt var jag har mina gränser och vågar därför inte köra riktigt hårt. Av någon anledning är jag rädd att det bara ska ta tvärstopp innan jag är i mål. Men idag var alltså dagen när gränserna skulle testas!

20190804_0943537066648987023303426.jpg

Cykeln incheckad och klar. Vi var på plats tidigt och jag kunde i lugn och ro fixa med mina grejer när jag ätit frukost.

Vädret var inte på min sida. Jag hatar att frysa! Strax innan start var det ca 15-16 grader i luften, mulet och regnet hängde i molnen. Fördelen var att de 19 graderna som vattnet bjöd på, kändes varma och omfamnande. Jag var mest orolig över att frysa på cykeln eftersom jag kör i ärmlös dräkt och vindarna kändes väldigt kalla. Det skulle visa sig att det inte var ett problem, eftersom ”om du fryser får du ta i mer” alltid går att applicera 😉

Simning 1500 m 30:29 (2:00/100 m)
Well, starten gick iallafall. Det var inte supertrångt i simstarten eftersom vi startade från vattnet längs en brygga som löpte längsmed kajen, så det var inte förrän när första bojen skulle rundas som det blev lite stökigt. Det var en 750 metersbana som skulle simmas två ggr. I början upplevde jag att jag låg med rätt långt fram, men ganska snart kändes det som att fältet drog i väg och jag hade inga fötter alls att gå på. Tänkte att jag är väl kanske bland de sista, men jag gör min egen simning så får jag köra ikapp på cykeln sen. Kände ändå att jag gick på rätt hårt eftersom jag större delen av tiden var tvungen att andas i tvåtakt. Tänkte att ”det här är bra, jag vågar ta ut mig redan på simningen – nu kan det bara bli bättre”. Så skönt när det började närma sig slutet på simningen och jag visste att det ”värsta” var gjort. Och att jag hade tagit i från start. När det sen visade sig att jag var fjärde dam upp ur vattnet så kändes det ännu skönare.

Cykling 42 km 1:16:09 (34,5 km/h)
Fick till en bra växling och kom ut på cykeln som tredje dam. Benen kändes toppen, och jag körde upp till andra plats ganska snabbt. Flåsade sjukt mycket, men det kändes ändå tryggt och hemtamt att få sitta på cykeln. Mantrat ”ride like there’s no tomorrow” fick symbolisera cyklingen. Jag försökte att bara bortse från att det fanns ett moment kvar efter cyklingen. ”Håll effekten högt – skit i vilka watt du tror att du orkar hålla i 42 km – bara ös”. Det var en 10,5 km-bana som skulle köras 4 varv. Platt som en pannkaka, men det blåste en del. Det gjorde mig dock inte ett dugg, det underlättade bara. Sida mot ut och sida med hemåt – perfekt! Precis i början av varv 2 körde jag om Åsa som låg först. Ok, nu var det bara att ösa och skapa så stort avstånd som möjligt för att ha en chans att hålla undan även på löpning och åtminstone ta en pallplats. Mot slutet av varv tre höll det på att gå lite illa när en kvinna på damtralla cyklade rakt över ett övergångsställe utan att för en sekund titta åt något håll eller förstå att hon korsade cykelbanan i en triathlontävling. Jag fick slå på en tvärnit och stoppa ner ena foten för att inte köra på henne. Lite extra adrenalin sådär när man börjar bli lite trött… Efter tre mil började benen göra sig påminda, så då fick jag fokusera lite extra på att trycka på och inte bli lat när det gick lätt. ”Håll effekten uppe , det gör inget om du blir trött. Vad är det värsta som kan hända? Att du blir omsprungen för att du är trött i benen? So what? Gör en riktigt bra cykling nu!”

Men känslan att ligga först i en tävling – outstanding! Första, men förhoppningsvis inte sista gången. Peppade mig själv med att ”om det skiter sig mot slutet, så kom du åtminstone in som etta efter cyklingen. Du ledde tävlingen!”

Helt ok växling igen och så ut på den avslutande löpningen.

Löpning 9,9 km 44:18 (4:41/km)
Jag var trött, men benen kändes faktiskt bra! Trippade på och tittade till på klockan för att bilda mig en uppfattning om farten. 4:10-tempo. Pulsbandet funkade inte vilket nog var lika bra – onödigt att se hur hårt man tar i… 😉 Jag är verkligen ingen snabblöpare, min bästa 10-km tid är höga 49 minuter, så nåt 4:10-tempo visste jag att jag inte skulle kunna hålla. Men målet idag var ju att bli trött, så jag struntade helt i att försöka pacea mig och fokuserade istället på att hålla uppe farten för att ev hålla undan. Jag hann inte komma så långt innan jag tyckte mig höra speakern säga att även Åsa var inne för växling. ”Jaha, men det var kul så länge det varade”. Löpningen var skitjobbig (helt oväntat…) Hade lite problem med andningen första kilometerna och tänkte att jag borde ha haft astmamedicinen i växlingszonen, som jag hade i Vansbro. Men nu hade jag inte det, så jag försökte koncentrera mig på att andas ordentligt och inte stressa upp mig över att det kändes lite onödigt tungt. 3 varv skulle avverkas på en 3,3 km-bana (även om Garmin säger att den nog bara var knappa 3,2 km). Bortre delen av banan var grus och lite motlut och lite motvind. Rätt motigt med andra ord. Fördelen var att när man kom tillbaks ut på asfalten så kändes det lättare igen med medvind, lite medlut och hemåt. Win! Fick rapport av Per att jag hade tappat 30 sekunder till tvåan på första varvet. ”Ok, jag hade 2:30 i början av löpningen, jag borde få njuta av ledningen ett varv till iallafall. Börja inte känna efter nu, spring bara.” Första 5 km gick på 23 minuter – min snabbaste 5:a någonsin tror jag. Gött! Skön känsla. Jobbig känsla. Samtidigt började tankarna smyga sig på, att jag ju faktiskt orkade hålla uppe tempot och då borde hon inte kunna ta in två minuter till på de sista två varven. Om hon inte är riktigt snabb i löpningen vill säga. Eller om jag klappar ihop totalt. ”Tänk inte så mycket, spring bara, njut av att du leder”. Så härligt med alla som hejjar och peppar efter banan, både tävlande, funktionärer och publik. Det gör att man lyfter sig en extra nivå även när det är sjukt tungt. Mot slutet av varv 2 fick jag följecykel. JAG fick följecykel! Han pratade konstant och jag försökte vara trevlig och svara. Han sa att sista varvet var ett spurtvarv och jag tänkte förklara för honom att såhär snabbt har jag aldrig sprungit förut, så någon spurt lär det inte bli tal om. Men jag nöjde mig med ett kort ”absolut”, för det var ungefär vad syret räckte till.

Efter vändningen på sista varvet började folk gratulera mig efter vägen och allt jag kunde tänka var ”sluta jinxa, snart kommer jag bli omsprungen”. Nu visade det sig att tvåan bara hade tagit in under första varvet, för att sen börja tappa igen, så när jag väl kom i mål så hade avståndet ökat och jag hade inte behövt oroa mig för att bli slagen på upploppet. Men som Per sa ”Det var ju ingen idé att berätta för dig, för då hade du slagit av och tagit det lugnt på slutet…” Och det hade han ju alldeles rätt i. Inget kan elda på så mycket som att känna sig jagad. Det fanns stunder under löpningen när jag tänkte att jag ju kunde nöja mig med en pallplats iallafall och ta det bara liiiiite lugnare. Men jag känner ju mig. Jag hade inte varit nöjd då. Inte om jag inte gett allt. Nu påstås det att jag såg oförskämt fräsch ut på löpningen, så kanske fanns det mer att ge, men jag kan ändå inte vara annat än nöjd. Mest nöjd är jag ändå att jag verkligen överträffade mig själv på löpningen. 9,5 km (enligt min Garmin) på 44 minuter! Och i mål först av alla damer var jag på 2:33:31 med en marginal på 3:24 till 2:an och 12:54 till 3:an.
Fjärde bästa tid i simningen, bästa cykeltid och bästa löptid (!). 16:e plats totalt om man inkluderar herrarna. En bra dag helt enkelt!

Tack kroppen för att du visade att du faktiskt kan leverera! Eller är det kanske huvudet jag ska tacka? Kan vara så att det mest är det som sätter stopp och fegar ur… Hursomhelst så samarbetade de fint idag.

received_4714521870179258847340846930068365.jpeg

Mina finaste supporters! Och i handen håller jag ”medaljen” bestående av en superfin ”Eldris” från Morakniv.

20190804_2209068887188058283364225.jpg

Första priset: Ett graverat knivset – riktigt fint pris! ❤

Nu är det bara 2 veckors formtoppning kvar till dagen då kroppen och knoppen verkligen ska få bekänna färg… Träningen är gjord, så nu ska det bara finslipas och hållas igång de sista två veckorna.

Skodilemmat – ett i-landsproblem

Etiketter

, , , , , ,

Jag har 4 par Merrell ”barfotaskor” som jag älskar mer eller mindre mycket. Tyvärr verkar inte mina mest älskade Pace Glove (De 2 paren längst ner) tillverkas längre.

Längst upp till vänster är ett par Vapor Glove. De funkar ok, men är inte lika sköna. Liiiite mer minimalistisk sula och liiiite tuffare mot ryggen under långa lopp, vilket hos mig visar sig genom dålig cirkulation i vaderna med gubbvadskänningar som resultat. Gjorde jobbet på UV45 och Norasjön Runt förra året, men jag är inte helt såld. På långa rundor blir det rätt mycket friktion under fötterna, vilket inte är superskönt i längden. Eller så gör det bara att jag springer snabbare för att slippa den brännande känslan? 👌

Längst upp till höger är mitt senaste tillskott Trail Glove, som tidigare var den ”manliga” motsvarigheten till Pace Glove. Tänkte att det borde väl vara samma då. Men icke! De här är uppbyggda i hålfoten, vilket jag inte alls vill ha, och har en hårdare yttersula som går upp på kanten av foten, vilket gör att de känns lite smalare där min fot är som bredast = jag får skoskav efter nån mil. På ett ställe jag aldrig fått skoskav på förut. Kanske behöver de springas in mer, men jag har inte riktigt tid för det inför Ironman 😬

På söndag är det olympisk distans på Morakniv Triathlon, så då blir det strumplöst (för att spara lite växlingstid när det bara ska springas 10 km), vilket innebär att det bara finns ett par att välja på om jag vill slipa skav. Och slippa skav är ju bra. Friktionen under fötterna får jag helt enkelt bortse från…

På IM lutar det mot de minst trasiga Pace Glove. Eller de mest trasiga. Funkade de på Sthlm Marathon borde de funka på Ironman. Tur att det är två veckor kvar så jag hinner fatta alla viktiga beslut 😉

Vansbro Triathlon 2019

Etiketter

, , , , , , ,

 

Så var det äntligen(?) dags att se om kroppen ville vara med och leka och om jag, trots bristen på växlingsträning, ändå kunde göra saker och ting rätt och i rätt ordning, under press. För att inte tala om, om jag skulle överleva simningen!

Vi kom fram till Vansbro vid 01.30. Jag sov större delen av vägen från Stockholm. Den stund jag var vaken åt jag. Så att jag bara fick 4,5 timmes sömn i sängen var inget jag kände av, jag kände mig utsövd och redo.

Jag hade packat allt som skulle användas under dagen i min lilla plastlåda, så jag inte behövde rota runt i husbilen bland sovande barn och allmänt kaos. Efter att jag ätit frukost, hämtat deltagarkuvertet och preppat cykeln med startnummer så gick jag och checkade in cykeln och ställde i ordning min plats. Jag hade ju förmånen att ha startnummer 1 och här var det verkligen en förmån! Stort växlingsområde på gräs med både in- och utfart med cykeln på samma ställe – ca 2 meter från min plats. Jag behövde alltså aldrig springa med min cykel – det var RIKTIGT lyxigt!! För även om det var lika  långt för alla att springa från uppgången av simmet till utgången med cykel, så kunde jag koncentrera mig på att lyfta på fötterna istället för på att leda cykeln.

Solen sken och det var riktigt varmt, speciellt när våtdräkten hade kommit på – då längtade jag inte efter nåt annat än att starten skulle gå så jag fick häva mig i vattnet.

Dags att värma upp (?!) och ställa sig i startfållan utifrån vilken tid man trodde sig simma på. Ställde mig i 35-40-ledet och när starten gick blev det kaos som väntat. Fick kämpa lite för att få plats och hade fullt upp med att hitta rytmen när vi redan hade simmat 200 m och det var dags att runda första bojen. Jag höll på att missa den helt! Sen var det nedströms i 800 m och där fick jag lite mer utrymme. Simmade lite mer i utkanten av allt folk och det gick bra tills jag fick en herre med navigationsproblem på min ena sida. Vi var ungefär jämnsnabba, men jag lyckades få mig ett par smällar och vid ett tillfälle hade jag honom uppe på ryggen. Simmade ifrån honom vid vändningen och sen fick jag simma ifred ett tag igen när vi var på väg uppströms och de avslutande 900 m. Blev lite trångt igen på slutet, men simningen i sig kändes rätt bra åtminstone bitvis och jag fick en officiell tid på 36:33 vilket innebar 10:e dam upp. Asnöjd med tanke på att simningen är min stämsta del i triathlon. Trodde jag iallafall fram tills idag…

Sen gjorde jag en riktigt bra växling – trots att jag inte gjort en enda växlingsträning på hela säsongen. Så bra att jag var snabbast av alla damerna i T1 (40,9 sekunder). Kul att ha en 1:a någonstans i resultatlistan iallafall 😉 Det innebar att jag plockade 2 placeringar och gick ut på cykel som 8:e dam.

 

Så skönt att komma ut på cykeln! Trygghet. Hitta flowet. Vi hade medvind ut fram till vändningen på varv 1. Jag kände igen den lätta känslan från förra helgen när vi testade banan. Men jag vet också att jag blev rätt slut i benen efter bara ett varv då, och nu skulle jag köra 2. Så jag tog det lite försiktigt, höll koll på effekten och tänkte att om det fortsätter kännas såhär lätt så är det bättre jag ökar på andra varvet. Blev omkörd av 2 tjejer, varav en var Sara som sen vann. Den andra tjejen körde jag om igen lite senare. I övrigt fick jag (som väntat) köra om några tjejer som var snabbare i simningen. Blev omkörd av en hel del killar, men det såg jag bara som ett tecken på att simningen hade gått bra.

Efter vändpunkten vid 22 km blev det som väntat lite tuffare, med en hel del kantvind där det var öppna fält. Men det kändes fortsatt bra och kontrollerat. Benen var pigga, jag fick i mig vätska och energi enligt plan och milen rullade på. Vid vändningen stod familjen och hejjade, filmade och gav lite nya krafter. Jag hade all energi jag behövde med mig från start, så langningen körde jag bara rakt igenom. Sen var det ju bara ett varv kvar. Ut på varv 2 och jag märkte att jag trots allt tappade lite effekt mot varv 1, så jag kunde nog inte kört så mycket snabbare idag även om det kändes hyffsat lätt och kontrollerat hela vägen. Känslan var att hade jag varit tvungen att cykla 18 mil istället för 9, så hade det gått bra det också. Kom in i växlingsområdet igen efter en cykeltid på  2:41 (drygt 33 km/h i snitt), som 4:e dam. Finns en hel del mer att ge på cykeln. Det har varit mycket fokus på löpning och simning under våren, så jag har inte cyklat alls så mycket som jag brukar. Sen behöver nog sittställningen på cykeln justeras lite mer, så jag får ut mer kraft i tempoposition. Learning by doing!

Växlingen till löpning tog lite längre tid, men då tog jag på mig strumpor och packade på mig energi. Bibehöll dock fortfarande min 4:e plats.

 

Japp, sen skulle det springas. Ut från växlingsområdet på gräs och sen vidare några meter i lösgrus, innan gruset blev lite fastare under fötterna.

Kände mig som bambi på hal is. Eller snarare bambi som sprang i knädjup snö och inte kom nånstans. Per peppade på sitt eget kärleksfulla sätt och ropade att jag skulle öka för barnen orkade inte vänta längre… En snabb titt på klockan visade att jag sprang i 5:15-tempo och konstaterade att det var för snabbt. Slog över till att bara visa puls första kilometerna, för att försöka komma in i ett vettigt löpflow. Och det gjorde jag faktiskt, även om jag inte trodde det i början. Det kändes bra och jag började hålla koll på hur många damer jag mötte i vändningarna. Fick det till 3 före mig. Var fullt medveten om att min löpfart inte räcker till att ta mig upp på pallen. Så mentalt ställde jag in mig på att försöka hålla så många bakom mig så länge som möjligt och att inte tappa mer än att jag skulle få en topp 10-placering. Höll mig springande hela tiden, men promenerade mig igenom alla vätskedepåer och passade på att dricka och hälla över mig vatten. Det var riktigt varmt, men jag gillar ju värme, så det störde mig aldrig.

Tjejen som låg närmast bakom mig såg jag ju också i alla vändningar. Hon såg pigg och glad ut och hon närmade sig lite för varje gång vi möttes. Vid ca 12 km fick jag ruskig håll precis vid bröstbenet på höger sida och det påverkade andningen en del. Fick byta lite fokus ett tag och släppa av lite på farten men ändå se till att hålla mig springande. Lugnade mig lite med energiintaget, men ville inte sluta dricka vatten ändå pga värmen. Strax därefter var det vändning igen och då såg jag att nu var hon ikapp och jag skulle inte kunna hålla undan i 8-9 km till. Jag hejjade på henne lite när hon sprang förbi och vi bytte ett par ord innan jag lät henne rulla iväg och återtog fokus på min egen löpning.

fb_img_15618264541927766229394473078067.jpg

Några km senare släppte hållet i magen och löpningen började kännas bättre igen. I med mer energi och se till att få upp tempot igen. In mot bortre vändpunkten där jag skulle få mitt andra armband och sen var det bara några km kvar. Började motivera mig med att ”Även om du tappar all fart nu, så kommer du vara i mål inom 20 minuter. Så bit ihop och kör nu!”

Känslan när man får ta höger och springa in på upploppet! Och familjen står och hejjar ❤ Nästan så jag tänkte gråta en skvätt. Så härligt när man är sådär riktigt trött och riktigt nöjd (både med insatsen, men kanske framför allt över att vara klar) och så står alla man älskar där och ropar på en. Då är det svårt att inte bli lite fuktig i ögonen 😉 Löpningen tog 1:57, vilket gav ett snittempo på 5:35/km och det var väl ungefär vad jag hade förväntat mig (hoppats) kunna hålla.

En 5:e plats av alla damer är jag supernöjd med! Men som vanligt så triggar det mig ju bara till att bli ännu bättre när pallen faktiskt finns inom räckhåll…

Idag var det 30 startande damer i tävlingsklass och närmare 80 damer totalt som körde medeldistans. Jag kom dessutom 2:a i min age-group, men det var mindre imponerande eftersom det bara var jag och hon som vann som var med där 😉 Av alla som körde medeldistans (damer och herrar, tävling och motion), så kom jag på en hedrande 99:e plats av över 300 startande). Helt klart godkänt för att vara min andra tävling och den första på medeldistans!

Resultat Vansbro

Idag ska jag vila och sen är det på’t igen med träning. Nästa tävling blir om drygt en månad, då blir det olympisk distans i Morakniv Triathlon. Den kör jag mest för att det verkar vara en trevlig tävling och för att jag ska få träna på växlingar och själva tävlandet. Då kommer jag dessutom köra i motionsklass, eftersom de bara har tävlingsklass på sprinten och sprint känns alldeles för kort. Olympisk blir iallafall lite längre (1500m + 40 km + 10 km)

Och sen är det bara 2 veckor kvar till tävlingen med stort T!

fb_img_15618264602115641881281469491252.jpg

Genrep med ”Gold achievement”

Etiketter

, , , ,

Igår kväll simmade jag i Ramsjön med Lotta och Bibben. En helt magisk sommarkvällssimning 😍 Tyvärr hade jag typ helt slut på batteri i Garmin och inte tog vi några bilder heller, så det var tur att det var ett sånt pass som var värt även om det inte finns bevis för att det faktiskt genomfördes 😉 Men vi simmade runt ön, så ca 1,8-1,9 km blev det iallafall.

Idag var vi desto fler som simmade, med coach Åsa. Solen sken med sin frånvaro (vilket åtminstone gjorde det lättare att navigera). Garmin var laddad och det visade sig att jag kanske inte kommer vara sist upp ur vattnet på lördag (vad Per än säger 😂). Simmade även idag runt ön, plus lite bonus och fick ihop drygt 2,2 km. I ett hårt med kontrollerat tempo som innebär att jag skulle kunna komma upp ur vattnet efter bara 35(!) minuter. 1:52/100m var enligt Todays Plan den bästa snitthastigheten jag hade hållt över tid de senaste 12 månaderna – dvs så länge som jag simmat 👏. Och då stannade jag ändå en gång och putsade glasögonen. Den känslan tar jag med mig till Vansbro!

Nej jag var aldrig uppe på land…

Foto: Åsa. Och Susanne verkar ha roligt i bakgrunden 😂